Var så länge sedan jag skrev. Haft stora problem med kroppen. Värk och grym muskelspänningar o muskelsvaghet. Osteopat, läkare och sjukgymnast, medicinering

Hela hösten var jag konstant gråtandes

Allt började med att psykologen ville strypa min möjlighet att maila honom för att en del sidor bara visar sig där o inte i samtalen. Han är rädd att han gör mig en björntjänst. Att möjligheten att maila göra att jag får svårare i samtalen. Har varit tyst många samtal

Iaf kände jag att jag inte klarar det. Men kunde inte uttrycka det. Vi träffades 4 ggr förra veckan. På torsdagen var jag helt tyst o mådde skit. I ren impuls tog jag fram en sax ur väska.Han sa ” du kan inte sitta här o skada dig hos mig”. Han släppte hem mig. Jag droppade saxen snabbt på golvet. Väl hemma mådde jag skit. Kände att om jag inte klarar detta måste jag veta om han jobbar på fredag. Smsade o frågade. Han skrev jag har möjlighet att träffa dig 13 imorgon.

Det hjälpte mig att få nått fokus o inte bara känna att jag inte klarar mig o en tom helg.

På fredagen sparkade jag sönder bordet som står mellan oss så det fall isär o drog ut en sladd i impuls o lämnade rummet sen. Dunkade huvudet i väggen. Han kom ut o bad mig komma tillbaka o inte dunka huvudet. Jag sa inget. Han sa att han satt o funderade på om jag inte skulle behöva sitta ett tag på jouren för att landa lite. Jag sa nej.

Sen klarade jag inte av att lämna mottagningen. Var helt tom o hittade inga vägar att fortsätta livet. Jag ville dö. Han hittade mig i korridoren någon timma senare. Frågade återigen om han skulle följa mig till jouren eller försöka gå hem. Han såg att jag inte kunde ta beslut. Sa sätt dig i väntrummet så kommer jag om 20 min

Sen kom han o ställde villkoret. Antingen får jag ringa dina föräldrar o de hämtar dig här. Annars följer du med till jouren. Sen sa nog jag att jag inte ville mer. Då sa han antingen går du med mig så hör du vad jag säger till dem eller så kommer jag själv gå dit o berätta att jag är orolig för dig o vad du säger. Jag tror inte att de kommer låta det vara. Jag velade o allt kändes fel. Tillslut sa han nu går jag. Då reste jag mig o gick med.

väl på jouren sa han att han var min psykolog, att han var orolig att jag skulle skada mig o att jag sagt att jag inte tänkte leva o han inte hade anledning att inte tro på det. Att jag var kraftigt dissocierad o inte psykotisk. Att han trodde att jag behövde landa o få prata med någon o nödvändigtvis inte bli inlagd men att de fick bedöma det.

Jag sa monotont jag vill gå hem, jag kan inte vara här. Grabbade min väska o tog upp en sax. Då tog psykologen ett hårt grepp om mig bakifrån o tog den o gav till personalen. Jag fick komma in i den delen där det bara fanns en bänk i hela rummet. Psykologen följde med. Jag fortsatte dunka huvudet. Min psykolog smsade min mamma om var jag var. Jag skrev till honom blodproppar på mobilen. Kom in i ännu ett rum med låst dörr o bänk fastsatt.
Psykologen var kvar ett tag. När han skulle gå o jag sa nej du får inte. Sa han att han gärna hade suttit kvar med mig, men att han har ju barn hemma. Jag var rädd. När han gick försökte jag trycka mig ut. Men han höll emot mig o de drog mig tillbaka. Sen ville jag inte flytta på mig o då tog två tag o släpade mig in i det låsta rummet.

Började trycka naglarna i handleden. Personalen försökte prata jag var tyst o sa bara att jag ville hem. Efter ett tag pratade jag lite med en kille som var blivande psykolog.

Jag var prioriterad o efter några timmar kom en burdus/kort/känslo kall läkare. Han satte snabbt Vårdintyg.

Blev sittandes där ca 4 Tim. Sen upp på avdelningen med spök (sekund vak)

Vägrade visitering o de sa det finns läkarbesöket så då kommer vi bli tvungna att bälta dig. Jag kände att det var det jag var värd. Höjden av förnedring. Tillslut gick jag med på det.
Tog inte emot blodproppsmedicinen, åt o drack inget. Fick inte.

Dunkade huvudet i en ojämn betong/tegel vägg på balkongen. Då kom tre personer o släpade mig in på rummet o bara skrek elakheter. Att jag var en vuxen kvinna o borde betee mig, att nu får det vara nog på dumheter, att jag var larvig

De föste in mig i sängen o jag kröp upp i ett hörn o grät o skakade. Sa jag är inte vuxen.

Fick inte sova. En läkare kom in efter att jag vägrat blodproppsmedicinen o jag sa att jag inte fick. Han gav den i munnen o sa att han bestämde.

På natten gick jag runt runt i rummet. De hotade med tvångsinjektion om jag inte lade mig. En fin kvinna personal jag pratade med ang trauma diagnosen, mamma o pappa o jag grät fick mig att ändå lägga mig i sängen o undvika tvång. Jag skakade i hela kroppen o hackade tänder. Jätteskakade! De kom med Imovane men jag vägrade. Då höll en stenhårt i mitt huvud. En i mina händer. Sen tryckte de in tabletten som jag spottade ut. Då vände de upp munnen, hällde i vatten o framkallade svälj reflex. Skrikandes nu slutar du med de här dumheterna.
jag somnade inte iaf. Gick runt o den som satt vak då sa nu har jag faaan fått nog o tryckte ner mig i sängen.
Sen kom mannen som skrikit värst o varit mest hårdhänt som vak. Jag var rädd o utsatt. Ensam med honom utan att få gå ut.

Morgon utan sömn, åt inget o drack inget. Var ute i korridoren. Slog sparkade i dörrar o väggar. Försökte ta tidningsklämmor.
Sen satt jag o pratade med en tjej skötare innan läkaren kom o då blev jag mer Dissociativ. Sa att jag ville hem. Han frågade om jag kände igen honom. Han jobbar på min mottagning. Han hade sätt mig i korridoren igår. Iaf satte han LPT. Sa att han respekterade att jag inte ville ha medicin. Jag sa att jag inte ville vara där men allt var tomt.

Började kröpa mer i handleden med naglarna. De hotade om att fila ner naglarna. Slog o bankade mer i korridoren. De släpade in mig på rummet. Jag tog mig ut o fortsatte.
Tillslut sa de att läkaren ordinerat medicin. Jag kunde inte frivilligt. Fick inte.
Blev fasthållen, dragen till rummet, uppkastad i sängen. De höll fast överallt o jag fick spruta i skinkan. Haldol o någotbmer. Sen fick jag inte lämna rummet för de sa att jag kunde ramla när medicinen verkade. Däckade rätt fort. Sov i två timmar

Sen släppte dissociationen, de mörka tankarna, dödstankarna o skadorna. Tog emot mackor o dryck. Åt på kvällen. Sen var ja lugn. Vaket kvar till söndag morgon. Kom in på Fredag em.

Dock var mycket triggande. Samma avdelning för jag bältats o varit inlagd massa 2009-2012.
De bar en tjej i fötter o ben o bältade. Jag skakade o grät. De rullade förbi bältessängen 2 ggr samma reaktion. Men fick bra stöd av personal. En sa jag trodde det var ett barn som grät. Du är ju lugn nu det kommer inte hända dig. En annan sa jag sätter mig här hos dig o så pratade vi hundar o åska.

På måndagen då jag varit lugn sen lördag lunch hade jag läkar samtal med en kvinna. Hon var vänlig. Ville rådgöra med min psykolog som kom timman efter. Blev utskriven.

Min psykolog var ledsen o upprörd av behandlingen av mig. Jag kände mig värd den.

Träffade psyklogen i onsdags. Då dissocierar jag kraftigt påväg dit o under samtalet.

Ny tid imorgon. Lite rädd för hans bedömning eftersom han går på semester sen. Vi ska diskutera upplägget över hans semester. Jag har sagt att jag inte vill träffa läkare under hans ledighet. Rädd att det bara skulle bli fel. Vill inte att han ska vara ledig.

Mår inte prima. Har jätteont. Blodproppar i båda lungorna. Satt på akuten i onsdags. Men värst Inga mer p piller. Surt eftersom jag måttmycket bättre på dem o sluppit nattsvarta tankar 2v i månaden

Ja, ett tag sen jag skrev. Varit på VC idag för har galet ont i bröstkorgen. Muskler trodde läkaren o jag med. Men ville ändå vara säker att det inte var lungor.

Har varit två ggr hos Psyklogen jag inte sagt ett ord på 45 min.
gången innan pratade han till en sida som inte var framme. Han sa också att han skulle tycka att det skulle vara roligt om jag blev arg på honom. Vet att jag reagerade på ”det skulle vara roligt”

Jag är van att en av mina föräldrar skrattar åt mig när jag är arg

han gjorde också någon min när jag sa att jag mådde dåligt. Som fick mig att känna att han inte brydde sig om den sidan. Han ville bara prata framsteg o relation till min nya vän. Men jag mådde skit

När jag har varit tyst har han med varit tyst o inte hjälpt mig bryta. Gör mig arg. Men det sa jag inte även om han sa att jag sett arg ut.

Igår pratade vi om ett trauma som hände 2018. Blixten slog ner i huset o det började brinna.
Vi pratade om det för att jag stelnade till under samtalet o sa ”åskar det”. Psyklogen gick fram till fönstret o sa att det var en grävskopa. Han såg att jag stannade kvar i någon form av nödläge.

Därför frågade han om vi skulle prata mer om den traumatiska händelsen. Vi gick igenom den ganska detaljerat. Är lite suddigt för mig. Jag log när jag berättade. Kände inget

Efteråt sa han att jag inte var i den delen som upplevt det traumatiska. Att den delen inte får bearbeta för den är inte med. Han sa också att det kan vara likadant med den traumatiska händelsen som utlöste min panikångest. Att när jag utsätter mig sjunker inte ångesten. Den går inte över för jag inte är i den del av mig som upplevde det traumatiska. Tycke det var intressant.

men svårare hur vi ska få tillgång till de upplevelserna eftersom jag skiftar delar utan att kunna styra det själv.

…all motivation, tro o lust

allt känns omöjligt o hopplöst

Var på VC idag. Varit väldigt trött, andfådd vid ansträngning, tung andad. Antagligen pollen/astma

Har även fått svamp i mun och gomen. Var egentligen detta jag kontaktade VC igår för. De tyckte jag skulle komma för att lyssnas på o att jag skulle utesluta Covid o ta prov.

Så blev svamp o allergi medicin. Jag som just tagit bort två. Känns lite hopplöst att äta mediciner pga mediciner. Tillslut vet man inte vad som är vad. Dessutom gillar inte magen medicinerna.

Inte fått provsvar än. Så blev ingen psykolog denna vecka. I helgen orkade jag inget o stannade hos föräldrarna o avbokade psykolog. När jag blir såhär trött får jag ont i kroppen, glansiga ögon, yrsel, mjölksyra i hela kroppen o sjukdoms känsla. Så känns bra att de kollade Covid när andfåddheten kom. Man vet ju aldrig.

…fortfarande.
Det tog hårt på mig att vara social med en ny bekantskap o all ångest det innebär för mig att lämna hemmet o ångest kring magen

Igår kväll meddelade psykologen att han blivit förkyld o covid testat sig. Fick just sms att han var bättre o väntade bara in provsvaret. Så kanske får en tid imorgon.

Tom dag med andra ord o svårt för mig att få struktur. Blir mest sittande med telefonen. Varit ute lite o utmanade mig att gå lite längre hemifrån. Var också på Coop.

Har börjat plugga till högskoleprovet. Men idag är jag så trött i huvudet så jag vet inte om jag orkar. Blev inget igår heller.

Idag hade jag bestämt promenad med en ny bekantskap med liknande problematik.

vaknade innan 6 med en orolig mage o lös o stark stark ångest

kände pulsen slå i magen. Massa saliv o rädd.

mest ångest kring min mage och hur jag skulle våga lita på den. Att jag inte missbedömde den. Rädd att behöva gå på toa o vara för långt bort.

hade ändå sagt till den jag skulle träffa att jag ville gå i närområdet. Berättat om magen. Ändå var ångesten sååå hög.

tog Atarax vid nio. Men hjälpte inte så mycket.

Hon var trevlig, balanserad o snäll. Vi bestämde att ses igen.

något jag vill. Men känner redan nu ångest kring att gå igenom denna pers igen. Förhoppningsvis kanske ångesten inte blir lika stark.

efteråt var jag helt slut. Men kunde ändå inte varva ner. Dissociativ o svårt att hålla mig närvarande i att koka pasta. Låg i sängen. Ångesten har inte lagt sig. Magen är fortfarande inte ok.

på kvällen grät jag för det känns så hopplöst o orättvist att jag plågas så av ångesten fast jag försöker. Känns som jag aldrig kommer bli fri

För ca ett år sedan gav jag vika o tog den medicin min psykolog 4 månader innan sett till att läkaren skrev ut. Haldol. Inte för att jag var psykotisk iaf inte helt utan för att se om det kunde dämpa känslorna o på så vis minska den starka dissociationen jag hade. Då spenderades många dagar sängliggandes i en dissociativ dimma där jag gled in o ur medvetande.

Iaf det funkade då. Det tog udden av den starkaste dissociationen. Men frågan har varit. Behöver jag den nu?

Så idag tog jag bort dem. Vilket jag o psykologen var överens om att testa. Det känns läskigt! Men än har jag inte upplevt någon skillnad.

Har haft stora problem med djup sömn. Det har inte existerat på ett halvår o jag har under en vecka tagit Imovane. Har blivit mer o mer orolig i kroppen o massa saliv. I torsdags stod jag inte ut mer. Skulle tagit den till måndag. Märkte en markant skillnad. Mer lugn.

Sover så ytligt det lilla jag sover. Som en dvala med mellanting mellan dröm o vakenhet

Idag har huvudet svidit av trötthet. Känns som jag blir knäpp. Tar ändå propavan x 2 o Atarax x2

frågat via Mail om psykologen kan be läkaren skriva ut imovane.

var hos psykologen idag. Var tom men sen började jag nästan gråta o hade ångest. Var så trött o mår så dåligt o visste inte varför allt är så tungt. Är obeskrivligt trött