När jag var 17 år utvecklade jag en svår grav anorexi. Den höll i sig under nästan 10 år. Men det var inte bantning utan ångest och förvirring jag försökte kontrollera. Jag mådde så dåligt inuti och jag förstod inte varför jag skulle leva. I och med svälten blev jag behandlad som sjuk. Ju mer jag gick ner desto mindre krav. Jag passade aldrig in under diagnosen. Behandlingen hjälpte inte. Jag kände inte igen mig i bilden av en anorektiker. De pratade om hur det skulle vara och jag kände inte igen mig. Samtidigt som jag inte visste vad som var fel.
När jag vunnit kampen mot maten började istället självskador, inläggningar på LPT, bältesläggningar och tvångsinjektioner och ECT. Inget hjälpte mig. Medicinen tog inte. Jag mådde så dåligt och ingen förstod.
Diagnoser sattes utan att de visste. Anorektisk, deprimerad, psykotisk, bipolär, PTSD, borderline, asbergers. Medicinerna var tunga och många. Inget hjälpte.
2013 fick jag en ny psykolog. Han har jag kvar och hoppas få ha.
Vem är jag? 