Min psykolog var tillbaka på jobbet i måndags. Jag har haft mail stöd under hans semester. Det var ändå en väldigt svår sommar för mig. Innan han gick på semester reagerade jag starkt på när han ville prata om uppehållet några veckor innan. Inte medvetet. Men först kom skyhög ångest o tårarna steg i ögonen och så stängde systemet ner. Jag slutade kommunicera och var helt dissocierad. Så var det en vecka med skyhög ångest jag inte riktigt förstod. Vi träffades extra och inte förens vi hade kommit överens helt om hur kontakten under sommaren skulle se ut släppte den. Ångesten alltså.
Veckan efter försvann istället alla känslor. Jag kände mig levande död. Jag kände ingenting. Absolut ingenting vilket är extremt obehagligt! Det kvittade totalt om jag var död eller levande. Jag grät av tomheten. Han var orolig för mig för jag tappade förmågan att ta hand om mig. Då kom frågan om eventuell inläggning som alternativ. Då vaknade en sida som sa att jag tar livet av mig om jag vill. Det var inte hela jag, men psykologen pratade till mig som att hela jag sagt detta. Jag kände det som han var arg på mig. Istället ville jag mest kommunicera att jag kan inte söka hjälp på egen hand. Jag skulle aldrig få det. Det finns sidor som förbjuder mig. Lämna mig inte. Du måste hjälpa mig ta beslut. Hjälpa mig få hjälp fast inte hela jag vill. Iaf lade sig stormen och vi kunde komma överens på vilket sätt kontakten över sommaren skulle fungera. Jag kunde kommunicera det jag behövde för att känna mig trygg om saker spårade ur under hans ledighet.
Vem är jag? 