Träffade psykologen 30 min innan läkaren kom in till oss. Kändes som jag hade kortslutning i hjärnan när jag försökte tänka på hur jag mår. Var otroligt trött o ångestfylld. Blev mer o mer dissocierad ju närmare det kom att hon skulle kliva in.
Hälsade med ögonkontakt. Men sen kom just frågan Kan du beskriva hur du mår?
Jag sluter mig lätt vid press o sådana här frågor är svåra. Hur förklarar man snabbt för någon som inte ser min kamp över tid utan bara på 30 min. Fick ta hjälp av psykologen i mycket. Hade önskat att jag kunde uttrycka hur mycket skit jag mår o hur mycket det här ställer till det för mig.
Psykologen pratade lite framtid innan o i mitt huvud kom två lika starka sidor upp. En som inte vill leva o en som vill gå på universitetet.
Efter läkaren gått o vi skulle runda av kom det upp en bild i mitt huvud av ett litet barn som höll runt psykologens ben o som vägrade släppa. Som skrek ”lämna mig inte ensam”. När den bilden kom tårades mina ögon.
Handlade påväg hem, men dissocierad. Kände mig avskärmad från världen o som jag inte tillhörde det som hände runtomkring. Stekte lite grönsaksgryta o brast i gråt när jag satt o skulle äta. Tomhet o likgiltighet. Samt ledsnad över allt som är jag o mitt liv. Ligger i sängen nu.
jag vet inte vad jag känner. Tomhet
Vem är jag? 