Gråtit sen igår. Med få mellanrum av sömn o avstängdhet. Började med chatt med en gamal vän. Som har gått vidare i livet från när mitt stannade upp när jag var 17. Hon skrev att hon skulle läsa godnatt saga för sitt barn när vi avslutade. Jag brast i tusen bitar. Gick sönder. Det gör för ont. Gråtit hela dagen idag totalt bottenlöst. Var hos psykologen där jag bara grät o allt jag känner är att jag är totalt uppgiven, inte orkar mer. Jag är så trött på att leva. Trött på ALLT! Känns inte som någon kan hjälpa mig o jag orkar inte längre.
Grät när jag gick ifrån samtalet o gick in på toan. Tog lång tid att bara hitta något där tårarna inte sprutade. Tillslut såg jag i spegeln att blicken blev mer o mer slö o sömnig. Gick o allt vara bara likgiltigt. Kände inget kring något mer än tunghet. Min psykolog kom ikapp o frågade om han kunde ta sällskap en bit. Jag sa inget för jag orkade inte ta mig till nått där nått spelade någon roll. Han skulle in på en affär o frågade om jag ville gå med. Jag bara skakade på huvudet. Han frågade om jag visste var jag skulle vara tills nästa samtal. Jag ryckte på axlarna. Gick typ som i sömnen eller som jag var drogad. Grät hemma igen. Under samtalet frågade han om jag visste nästa tid, om jag ville ha lapp på det. Jag svarade inte. Orkade inte tänka på det. Att orka leva till dess kändes omöjligt.
Sa emot honom när han sa ”jag förstår” för det känns inte som någon förstår. Jag har inget. Han har ett liv. Vad skulle han förstå?
Vill typ skrika Hjälp mig till honom samtidigt som jag inte tror han kan det.
Vem är jag? 