Panikångest

Jag skulle igår åka tåg mellan mina föräldrar o min lägenhet. Tar 20 min.

Hade känt mig lite rumlig i magen. Gick till stationen o min känsla av panik bara växte. Jag var orolig i kroppen. Var osäker på om jag höll på att bli sjuk. Men slog bort det med ”det är säkert inget”. Vet av erfarenhet att illamående är kopplat till panik för mig o är många ggr det lagt sig.

Jag gick på, men det lade sig inte det bara ökade. Allt kändes overkligt, jag skakade o var tok rädd, illamående, torr i munnen, likblek, yr o kroppen kändes som den inte bar. Det stegrade sig snabbt till en nivå där jag kände att jag kommer kollapsa. Var helt skräckslagen o säker på att inte klara av resan utan att kollapsa eller spy. Jag ringde pappa. Inget svar. Jag ringde mamma. Sa ”prata med mig”

Jag var så nära att få ett totalt sammanbrott o overklighets känslorna var starka. Kändes som alla måste se.

När tåget kom till stationen reste jag mig o  mamma pratade o kollade var jag var. Jag hade panik o sa ”det är alldeles för långt hem, jag fixar inte detta. Jag vill bara vara hemma”. Hon hängde kvar i telefonen under de 15 min det tar att gå. Paniken blev mer hanterbar ute o när jag närmade mig min gata.

Hemma lade jag mig i sängen. Totalt matt.

Idag har jag med varit matt. Dock ej spytt så det får mig att vara övertygad om att det var en panikattack. Det gör mig rädd o ledsen att den ska komma igen o att det är ännu en sak att kämpa med.

Min psykolog o jag gick en sväng i mitt område idag. Han pratade om vikten att inte undvika. Men jag är skräckslagen att det ska komma igen. Det var fruktansvärt skrämmande