Så mycket tårar, så mycket smärta både fysiskt o psykiskt. Så mycket trötthet.
Känns som jag har gråtit mig genom året. Som kroppen skrikit på alla möjliga sätt.
Vet inte vad jag tänker framåt. Tror jag undviker det för det skapar bara ångest o tankar på att inte vilja leva.
I april pratade läkaren på VC om ME/fybromylalgi. Ljuskänslighet, enorm trötthet o värk samt influensa känsla vid överträdelse av min minimala energi nivå. Blev lite bättre av en Atlasprofilax o kände lite hopp. Men nu vet jag inte.
Psykolog samtal som fått mig att orka lite till. Men också som väckt så mycket smärta.
Vem är jag? 