Så blev det läkarsamtal på måndagen kl 9. Läkaren sa förra gången att hon skulle läsa på o diskutera med min psykolog ang diagnosättning. Men det hade hon inte gjort. Så blev bara ett samtal för att lära känna mig. Hon fick se den inbundna/tillbakadragna/misstänksamma som får kämpa för att prata. Sen växlade jag till social/utåt/öppen o då sa jag ”såg du skillnaden? Nu känner jag mig inte samma”. Då säger hon att det är normalt o att det kan vara så för alla.
Då växlade jag tillbaka blixtsnabbt o slöt mig. Jag blev direkt på min vakt att hon inte förstod o inte trodde mig.
Iaf sa psyklogen att det nog var bra att hon fick se den snabba skiftningen. Ny tid i maj då sjukskrivningen går ut. Inte så hoppfull på att hon vet mer då.
Träffade psykologen senare på eftermiddagen. Han hade pratat med läkaren som hade dåligt samvete o förstod att jag inte var sur.
I söndags kväll var jag o morsan o köpte gröna växter. Någon timma senare grät jag o ville inte leva.
I natt hade jag en panikångestattack fast jag trodde jag höll på att bli sjuk. Men efter ångestdämpande verkat så somnade jag o vaknade fortsatt frisk dock värk i kropp o öga.
Varit på samtalsgrupp nu ikväll o är kritisk o ältar vad jag sagt o inte sa. Borde sova. Psykolog klockan 11
Vem är jag? 