Dissocierad

Jag känner mig inte med i allt som är runtomkring. Känner total likgiltighet inför allt. Det bara är där, men jag är inte en del av det. Levande död känsla.

Var ute o gick o jag ser ju men har ingen känsla av att jag är en del av det. Ville inte få ögonkontakt med någon. Är så inne i mig själv o avstängd.

Tankarna låser sig i hopplöshet o omöjlighet. Är som jag inte kan se en framtid utan landar i det går inte. Ångest av att jag inte kan se något att leva för. Allt skrämmer.

Gråtit konstant i två dagar. Idag mindre men mer likgiltighet o blev dumma grejer som jag inte vet varför jag gjorde.

I måndags mådde jag inte bra kroppsligt. Avbokade både massage o logoped o gick inte på samtalsgrupp. Var blek, yr, matt, svag o bara grät av brist på ork.

Samtalet hos psykologen kändes inte bra. Jag pratade om saker jag upplevt som att jag känt mig orättvist behandlad. Men känner självhat för att jag berättade om det som jag skulle vara värd nått jag inte är. Psykologen frågade två ggr hur jag kände mig. Första gången sa jag ”ok” han sa bra. Men jag visste inte vad jag kände. Sen sa han Nu ska vi snart avsluta. Hur känner du dig?

Jag sa snabbt att det snurrade till i huvudet o att jag kände mig ledsen. Men kände att det inte var läge att visa hur ledsen så jag reste mig o grät på toaletten. Smsade honom det, men han svarade inget o jag grät i två dagar.