Jag sitter o gråter. Saker gör så ont och den här veckan har varit hemsk.
Jag borde åkt till mina föräldrar. Jag försökte men jag gråter bara fast jag tvingade mig diska, duscha o bita ihop dröjer det bara någon minut så svämmar tårarna över o i duschen kramade jag om mig själv krampaktigt för jag kännercmig så rädd av allt starkt inuti.
Jag vaknade o grät direkt när jag vaknade till ännu en dag. Efter psykolog samtal igår så tappade jag helt kontakt med all vilja o blev sittandes vid ett vattendrag i två timmar o stirrade o inget i mig kände att jag ville något alls. Total likgiltiget för att leva. Smsade min psykolog som försökte få mig gå hem o ta hand om mig. Men det dröjde länge innan jag kom över motståndet att resa mig o gå. Hemma säckade jag ihop o bara grät.
Mycket av sorgen är insikten av vidden av hur mitt liv blivit pga saker när jag var så liten att jag inte minns. Att det har orsakat så mycket skada o smärta o att jag inte fått en ärlig chans till ett fungerande liv o mina föräldrars omedveten het i hur dåligt jag mår o deras del i det. Minsta syskon som fått annat fokus i livet o jag inte har något/någon. Känner mig betydelselös. Som jag blivit fråntagen så mycket.
Har plus djup smärta även haft mycket självförakt o skar mig. Känner har för hon i spegeln. Mycket frustration att inte kunna prata hos psykologen som jag vill för att olika sidor vill olika o jag hålls tillbaka.
väldigt starka självmordstankar som bara vill bort o få lugn. Som inte står ut med all smärta. Som inte ser mig i någon framtid. Som bara ser att allt fortsätter göra ont o bli sämre.
Allt är så starkt o kväver mig. Jag är rädd.
vet inte hur jag ska orka leva i detta kaos
Vem är jag? 