kom just från psykologen som tar 5 v semester idag
Jag gråter, men ville inte visa honom det. Ville ha de tårarna för mig själv. Blir så tydligt att jag är ett jobb man tar ledigt ifrån. Att han kan byta jobb när han vill. Maktlösheten i det.
Att den person som är viktigast i mitt liv bara har mig som jobb.
Nu är jag säkert orättvis för jag har möjlighet att kontakta honom via sms o Mail.
Men just nu känns det bara svårt o jag är bara ledsen. När varje dag är en kamp o ibland varje andetag då är 5 v ogreppbart o när tid är svårt att hantera annars är det ännu svårare utan mina samtalstider. Samt att jag hänvisas mer till mamma o pappa.
Vem är jag? 