Hela lördagen grät jag, dissocierade kraftigt o var helt inne på att jag måste dö o det var bäst för alla o mig själv. Att det var helt uteslutet att söka hjälp för jag ville inte leva.
På kvällen släppte det så pass att jag tvingade mig ut o gick runt kvarteret o sen ner till Coop. Plockade i köket.
Sen kom syskonen vid 11. Vi åt o sen pratade jag mest. Men kändes som det var uppskattat. Tog hela ”resan”fram till DID diagnosen. För att jag var osäker på hur mycket de vetat om mina inläggningar osv. Jag var nöjd o det kändes bra. Även om mitt huvud efteråt matade mig med saker jag inte sagt.
Sen gick jag ensam till farmor o de andra åkte bil. Fick lite egen tid o lugn. Sov även i lgh när de andra åkte till mor o far o jag åkte dit dagen efter. 11 pers o tre småbarn i ett hus är inte optimalt med min energi, ljudkänslighet osv. Tog egna promenader osv. Var väldigt speedad o tror det blev så för att det blev en reaktion på lördagens självmordstankar o gråt för att klara av syskonträff o dagar med mycket folk. At vara pratig, ta plats tryckte undan det andra gav det ingen chans att ta över.
De åkte hem i onsdags jag är helt slut o ligger mest i soffan o gosar med hunden. Hos mor o far trycks mycket undan. Men det visar sig i trötthet o smärta i kroppen som försöker hålla ihop.
Vem är jag? 