Helgen var rätt dissociativ o ångesten toppade några gånger ordentligt. Nu blandades med då. Mest kring inläggningar. Tror det kan ha att göra med att jag mått så kass att inläggning varit rätt nära o hade inte min psykolog velat undvika det till varje pris så hade det nog varit min verklighet. Tid har gett mig ångest. För det som är snart 20 år sedan kan kännas som igår. Det som hände under inläggningar för 10 år sedan känns som det aldrig lämnat mig. Jag har väldigt svårt att greppa att jag är 35 år. Ofta känner jag mig så oerhört liten. Kan se bilder från gymnasiet o tycka att jag var större då.
För att hitta trygghet kramar jag gosedjur.
Iaf så fick jag be psykologen om hjälp flera ggr under helgen. På söndag kvällen bad jag honom skriva vad jag inte skulle göra. Behövde få det utifrån.
Kl 7 igår kom sms om att psykologen var sjuk. Vet fortfarande inte hur det blir ned tid imorgon. Idag skulle han vara hemma iaf.
Har haft ökad känsla av att vilja skada mig. När jag skriver självhat blir det missvisande. Jag upplever det inte så. Jag upplever det som att jag ex hatar den tjejen som gråter. Den som gråter kan uppleva det som att någon verbalt måttar slag på slag o att den inte kan skydda sig mer än att hålla sig för huvudet, krypa ihop o in i ett hörn. Fast slagen bara fortsätter komma. Att inte komma undan.
Igår provade jag Yinyoga. Har ont överallt idag. Fast jag var försiktig. Blir nog inget idag. Mina muskler i armar o ben bara skakade av att jag belastade.
Hoppas att smärtan o de spända musklerna går tillbaka så jag kan prova igen. Knäna oroar mig mest.
Vem är jag? 