Rasat…

… ner i ett hål.

jag är bara så ledsen, just nu så ledsen att jag inte orkar gråta.

Igår satt jag mest o stirrade tomt framför mig. Gick o hämtade ett paket men fick övertala mig själv det i flera timmar o först när det blev tidspress o jag tog boet tanken att handla samtidigt gick jag.

Samtalsgrupp på kvällen. Hade panikångest när jag gick dit o även under kvällen då jag började frysa o må illa så gick ut ett tag.

På hemväg var det enda jag hade i huvudet ”varför varför ska jag leva”. Kom innanför dörren, men bara in i hallen innan jag grät hysteriskt. Det var så djupt o så smärtsamt o jag ville bara få dö

Skrev till psykologen som tyckte jag skulle äta o koppla av. Det gjorde det hela ännu värre för kände inte att han förstod att jag inte kan leva mer. Tog mig till sängen o låg o skakade, hackade tänder o tårar forsade. Han svarade inget mer. Jag känner som alltid mig mest ensam när jag  mår som sämst. Så oförstådd i min uppgivenhet o min känsla av att nu räcker det. Han skrev att han hörde att det var tungt vilket ord inte alls räcker till för hur jag mådde o mår.

Jag är ju på vippen att inte orka fortsätta. Har både tankar som känner sig svikna, tankar som talar om för mig att alla har det bättre utan mig o mest tankar som säger att jag har ingen o varför skulle någon bry sig. Ingen när jag mår som sämst. Känns inte som han förstår, som jag ska klara må hur dåligt som helst.

har ju förstånd med att vad ska han skriva, han kanske var upptagen osv

Men mycket i mig är sviket. Det är som jag rasat ner i ett hål o jag ser bara smärta o omöjlighet. Jag är så trött på att kämpa. Allt gör mig så ledsen o uppgiven.

Vill inte ha min verklighet