I tisdags började svarthet o tunghet ta över mitt huvud. Jag såg bara döden som enda alternativet. Psykologen pratade att han kände sig otillräcklig o jag behöver få in mer positiva kontakter osv. Jag som kom med känslan att jag snart inte orkar mer o en oro kring att min panikångest mer o mer begränsar tid o saker jag klarar utanför lgh. Jag gick därifrån med ännu mera hopplöshet o dissociation. När jag gick sa han ”jag vill att du tar hand om dig” jag skakade på huvudet o han sa ”jo det vill jag”
Kände mig så utan hopp. Men gick ändå på en samtalsgrupp för jag kände att svartheten i lgh skulle bli stark o jag ville ha folk kring mig bara för några timmar iaf. Men blev tufft o jag var rätt borta. Sa mest att allt var svart o jag inte orkade mer. Hemma i lgh sen blev allt bara värre.
Onsdagen åt jag frukost. Men sen blev jag liggandes i stark stark dissociation, utslagen, trycket i huvudet var sjuk svårt att stå ut i. När dissociation gjorde att jag försvann iväg var det bara skönt. Men starka ångestattacker avlöste varandra. Då jag skakade, hackade tänder o andades stötvis. Med grät jag okontrollerat. Det fanns ingen botten. Starkare o starkare blev känslan att jag måste dö. Skrev till psykologen. Han skrev att om det blev för svårt att hålla smärtan inombords eller uppgivenheten för stor behövde jag kontakta psykakuten. För mig var det uteslutet. På kvällen skrev jag desperat ”något vill bara skriva snälla hjälp mig. Lämna mig inte”. Men inget svar.
Sen var paniken ett faktum. Omöjligheten att klara mig till morgonen då han började jobba kändes farligt. Ringde hjälplinjer. Svårt att komma fram o ibland kom jag fram o sen sa de ring igen. Fick tag på någon präst. Men han tyckte mest jag var dum som inte sökte hjälp om psykologen sagt det. Men han fattade inte hur det är att vara livrädd o ha olika viljor i sig. Samt trauman från slutenvård.
Tillslut ringde jag akutspsyk. Men när han tjatade om namn lade jag på. Ringde igen. Pratade, men vågade inte lade på. Ringde en stund senare berättade om gamla erfarenheter, rädslor osv. Han tog lite kommando att jag borde komma sa vi fick prata. Att det inte behöver betyda att jag blir kvar. Jag sa Jag vill att det ska bli morgon så min psykolog börjar jobba igen. Att han lovat komma. Han sa till mig att vi fixar att han kommer när han börjat. Han tog det lugn med mig. Sa att han kunde hantera mig utan bältesläggning. Att jag kunde ta sjukbil. Att vi kunde prata under resan i telefon. Att han kommer öppna o prata med mig. När han nämnde polishandräckning väcktes det någon vilja att undvika Det igen. Så tillslut bokade jag motvilligt o skräckslaget taxi o packade ihop lite. Kom till sjukhuset 03:45. Stod utanför o grät o skakade o hackade tänder o mycket ville bara gå. Det tog emot så. Men nått tänkte att jag är här till psykologen kommer. Forts följer…
Vem är jag? 