Väl inne o mannen jag haft i telefon släppt in mig var jag rädd o misstänksam. Ville inte ta av mig o lämna mina grejer. Var också kraftig dissociativ o nickade till o stirrade tomt ut i luften. Men han var ändå trygg o lyssnade på det jag förmedlat på telefon o det jag fick ur mig. Han satt med mig. Lovade föra info vidare till läkare o förmedla att jag ville ha psykologen med mig. Han höll i mig när jag dunkade huvudet i en ruta, började trycka in naglar osv. Så det accelererade aldrig o han fick mig inte känna mig trängd eller fasthållen. Han frågade saker. Lyssnade. Sa att jag var duktig som kom att det var bra. Sa att inläggning på LPT inte betyder tvångsåtgärder automatiskt. Försökte förbereda mig på inläggning o frågade kring saker vad som jag behövde eller var rädd för.
Sen kom ju de där jobbiga bitarna när någon står i dörren när man kissar, inte får ha kvar mina saker.
Kom en läkare som var lugn. Jag svarade på vissa saker. Men sa mest att min psykolog lovat komma o visade mailet dör han skrivit just det. Jag fick lova stanna till dess. Det kändes som att de ändå skulle tvinga mig till det annars. De ville få mig ta mediciner sömn/ångestdämpande. Men ville inte. Hade ju inte sovit alls o inte ätit på nästan ett dygn. De gav mig iaf möjlighet att sitta i ett öppet väntrum där jag var ensam. Kändes bra där det inte kändes som ett sjukhus rum. Halv åtta ringde psykologen o sa att han just gått upp. Men han var där till 8:20. Så snällt o viktigt.
Vi pratade, jag fick en macka. En ung AT läkare försökte göra en bedömning. Vilket inte är lätt. Att bedöma någon med så mycket olika i sig. Men hon ville lägga in mig. Pratade med en mer erfaren. Kom tillbaka o diskuterade frivillig inläggning o jag grät o sa att då måste ju jag ta ansvar l beslut. Att jag inte var att lita på. Saker jag sa stämde inte överens. Min psykolog hjälpte till o förmedlade svårigheter med frivillighet. Sen kontaktade hon överläkare. Då fick psykologen o jag mer tid o då började jag kunna le o skämta lite. Det skiftade snabbt o snart var jag ”glad” ”lättare” o trycket i huvudet/dissociation släppte. Vi började prata om möjligheten att gå hem, komma på samtalet 13 o kunna ta beslut då om att om det behövdes träffa min ordinarie läkare o han kunde sätta LPT. Så kom överläkare o jag log, tog ögonkontakt o sa att det ändrats sig. Läkaren jag träffade tidigare höll med om skillnaden när psykologen sa att dessa är typiskt de här snabba skiftningarna som gör bedömningen svår. Överläkaren sa att som det verkar nu kan en inläggning mer skapa frustration. Vi var överens om att jag fick gå o lova duka upp till psykologen kl 13 o att vi gjorde upp en plan.
Min psykolog berömde mitt mod att jag faktiskt sökt frivilligt med mina gamla erfarenheter o all rädsla. Detta var en väldigt stor grej för mig. Det har varit mycket tankar o olika viljor i mig efteråt. Alla är inte nöjda i mig. En del hade velat att någon tog över, att jag tagit livet av mig, att jag gjort mig illa. Idag har saker skrikit i mig ”jag ville ju inte leva”
Men i det tillståndet där jag log, pratade o tog ögonkontakt då var ju inte längre det akuta kvar. Men det är ju för det inte borta. Bara inte lika framträdande i mig
Vem är jag? 