Ligger just nu inlagd på observations avdelning psykiatri. Kom in igår kväll efter att min värld rasade av att psykologen glömde ge mig ny tid. Simpel sak. Var inte själva glömskan. Det var fel dag för mig. Glömma kan ju alla. I mig blev det självdestruktiva krafter o övergivenhet som slog över i skada o panik där dissociation gjorde det omöjligt att tänka framåt o få tid bli annat än ogreppbart o panik. Vid åtta ringde jag akutpsyk kraftigt dissociativ o bara grät för alla tankar blev panik. Först lade jag på andra försöker svarade en personal jag träffat vid två tidigare tillfällen denna o förra veckan. Hon uppmanad mig att komma. Hon skulle sluta 22. Men stannade för att trygga mig till 01:30 då jag blev hämtad till avdelningen. Först när jag kom skulle hon avrapporterade o då satt jag med en okänd vilket fick mig dra åt min schal runt halsen. När hon frågade om jag varit där förut jag kände mig trängd o rädd.
Läkaren skrev in mig frivilligt men med visst tvång i form att han tänkte inte släppa ut mig på natten o sätta LPT om jag tänkte gå. Var skönt för mig. Hade behov av hjälp att äta, sova, ta sömntablett något jag inte fixat sista dagarna.
Så mycket sömn blev det inte. Min psykolog kom hit nu på fm o jag ska till honom 13. Gå tillbaka hit igen o bli utskriven om allt är stabilt. Kan tänka bättre nu o le o ta ögonkontakt.
igår kväll skakade jag, var helt väck av dissociation, hackade tänder, grät hysteriskt. Nu är jag lugn
Var skönt att få lämna över ett tag o bara fokucera på att hitta tillbaka till nått stabilt. Tror jag är där nu. Hoppas det!
Annars är det knappt någon som frågat hur jag har det. Det gör att jag inte känner så stort behov att vara kvar.
I måndags tog min psykolog med mig till jour mottagningen
I tisdags fick jag lova min psykolog att komma på onsdag. Vilket få var svårt o han sa att lovar du mig inte måste jag göra vidare min oro o då kan jag inte hindra att det kommer poliser. Tillslut nickade jag.
Kaos vecka: Ja!
Bra jobbat av mig: Ja faktiskt!!!
att söka hit har varit totalt uteslutet pga alla trauman härifrån o felbehandlingar.
Jag har kämpat med att bli förstådd o lyssnad på. Hitills har det funkat ok. Även om jag önskar att personalen hade ett intresse av patienter mer än arbetskamrater.
Vem är jag? 