Det har fortsatt varit svårt att sätta ord.
Innan jul uttryckte jag oro kring att psykologen skulle sluta. Han tog upp det o sa att förut har det inte funnits tankar men att han nu kan se att han känner intresse av att testa nått annat. Där blev jag skräckslagen. Dissociativ. Sa inget.
jag kände det som att han skulle sluta nu. Han sa att han inte letade jobb alls nu. Men att det är viktigt att prata om
sedan dess har jag haft massa oro o ångest o panik.
igår efter månader vi inte kunnat mötas i det. Men jag utrycker ”när du slutar”
igår sa han att han varken har planer eller letar jobb. att just nu är allt han vet att jobba kvar 10 år till. Att om det skulle bli så får han senare be mig om ursäkt att han utsatte mig för den här ångesten, men vidhåller att det är viktigt att mötas i detta
jag blev ännu mer snurrig i huvudet o vet inte hur jag ska tänka
Vem är jag? 