LPT

Allt började med att psykologen ville strypa min möjlighet att maila honom för att en del sidor bara visar sig där o inte i samtalen. Han är rädd att han gör mig en björntjänst. Att möjligheten att maila göra att jag får svårare i samtalen. Har varit tyst många samtal

Iaf kände jag att jag inte klarar det. Men kunde inte uttrycka det. Vi träffades 4 ggr förra veckan. På torsdagen var jag helt tyst o mådde skit. I ren impuls tog jag fram en sax ur väska.Han sa ” du kan inte sitta här o skada dig hos mig”. Han släppte hem mig. Jag droppade saxen snabbt på golvet. Väl hemma mådde jag skit. Kände att om jag inte klarar detta måste jag veta om han jobbar på fredag. Smsade o frågade. Han skrev jag har möjlighet att träffa dig 13 imorgon.

Det hjälpte mig att få nått fokus o inte bara känna att jag inte klarar mig o en tom helg.

På fredagen sparkade jag sönder bordet som står mellan oss så det fall isär o drog ut en sladd i impuls o lämnade rummet sen. Dunkade huvudet i väggen. Han kom ut o bad mig komma tillbaka o inte dunka huvudet. Jag sa inget. Han sa att han satt o funderade på om jag inte skulle behöva sitta ett tag på jouren för att landa lite. Jag sa nej.

Sen klarade jag inte av att lämna mottagningen. Var helt tom o hittade inga vägar att fortsätta livet. Jag ville dö. Han hittade mig i korridoren någon timma senare. Frågade återigen om han skulle följa mig till jouren eller försöka gå hem. Han såg att jag inte kunde ta beslut. Sa sätt dig i väntrummet så kommer jag om 20 min

Sen kom han o ställde villkoret. Antingen får jag ringa dina föräldrar o de hämtar dig här. Annars följer du med till jouren. Sen sa nog jag att jag inte ville mer. Då sa han antingen går du med mig så hör du vad jag säger till dem eller så kommer jag själv gå dit o berätta att jag är orolig för dig o vad du säger. Jag tror inte att de kommer låta det vara. Jag velade o allt kändes fel. Tillslut sa han nu går jag. Då reste jag mig o gick med.

väl på jouren sa han att han var min psykolog, att han var orolig att jag skulle skada mig o att jag sagt att jag inte tänkte leva o han inte hade anledning att inte tro på det. Att jag var kraftigt dissocierad o inte psykotisk. Att han trodde att jag behövde landa o få prata med någon o nödvändigtvis inte bli inlagd men att de fick bedöma det.

Jag sa monotont jag vill gå hem, jag kan inte vara här. Grabbade min väska o tog upp en sax. Då tog psykologen ett hårt grepp om mig bakifrån o tog den o gav till personalen. Jag fick komma in i den delen där det bara fanns en bänk i hela rummet. Psykologen följde med. Jag fortsatte dunka huvudet. Min psykolog smsade min mamma om var jag var. Jag skrev till honom blodproppar på mobilen. Kom in i ännu ett rum med låst dörr o bänk fastsatt.
Psykologen var kvar ett tag. När han skulle gå o jag sa nej du får inte. Sa han att han gärna hade suttit kvar med mig, men att han har ju barn hemma. Jag var rädd. När han gick försökte jag trycka mig ut. Men han höll emot mig o de drog mig tillbaka. Sen ville jag inte flytta på mig o då tog två tag o släpade mig in i det låsta rummet.

Började trycka naglarna i handleden. Personalen försökte prata jag var tyst o sa bara att jag ville hem. Efter ett tag pratade jag lite med en kille som var blivande psykolog.

Jag var prioriterad o efter några timmar kom en burdus/kort/känslo kall läkare. Han satte snabbt Vårdintyg.

Blev sittandes där ca 4 Tim. Sen upp på avdelningen med spök (sekund vak)

Vägrade visitering o de sa det finns läkarbesöket så då kommer vi bli tvungna att bälta dig. Jag kände att det var det jag var värd. Höjden av förnedring. Tillslut gick jag med på det.
Tog inte emot blodproppsmedicinen, åt o drack inget. Fick inte.

Dunkade huvudet i en ojämn betong/tegel vägg på balkongen. Då kom tre personer o släpade mig in på rummet o bara skrek elakheter. Att jag var en vuxen kvinna o borde betee mig, att nu får det vara nog på dumheter, att jag var larvig

De föste in mig i sängen o jag kröp upp i ett hörn o grät o skakade. Sa jag är inte vuxen.

Fick inte sova. En läkare kom in efter att jag vägrat blodproppsmedicinen o jag sa att jag inte fick. Han gav den i munnen o sa att han bestämde.

På natten gick jag runt runt i rummet. De hotade med tvångsinjektion om jag inte lade mig. En fin kvinna personal jag pratade med ang trauma diagnosen, mamma o pappa o jag grät fick mig att ändå lägga mig i sängen o undvika tvång. Jag skakade i hela kroppen o hackade tänder. Jätteskakade! De kom med Imovane men jag vägrade. Då höll en stenhårt i mitt huvud. En i mina händer. Sen tryckte de in tabletten som jag spottade ut. Då vände de upp munnen, hällde i vatten o framkallade svälj reflex. Skrikandes nu slutar du med de här dumheterna.
jag somnade inte iaf. Gick runt o den som satt vak då sa nu har jag faaan fått nog o tryckte ner mig i sängen.
Sen kom mannen som skrikit värst o varit mest hårdhänt som vak. Jag var rädd o utsatt. Ensam med honom utan att få gå ut.

Morgon utan sömn, åt inget o drack inget. Var ute i korridoren. Slog sparkade i dörrar o väggar. Försökte ta tidningsklämmor.
Sen satt jag o pratade med en tjej skötare innan läkaren kom o då blev jag mer Dissociativ. Sa att jag ville hem. Han frågade om jag kände igen honom. Han jobbar på min mottagning. Han hade sätt mig i korridoren igår. Iaf satte han LPT. Sa att han respekterade att jag inte ville ha medicin. Jag sa att jag inte ville vara där men allt var tomt.

Började kröpa mer i handleden med naglarna. De hotade om att fila ner naglarna. Slog o bankade mer i korridoren. De släpade in mig på rummet. Jag tog mig ut o fortsatte.
Tillslut sa de att läkaren ordinerat medicin. Jag kunde inte frivilligt. Fick inte.
Blev fasthållen, dragen till rummet, uppkastad i sängen. De höll fast överallt o jag fick spruta i skinkan. Haldol o någotbmer. Sen fick jag inte lämna rummet för de sa att jag kunde ramla när medicinen verkade. Däckade rätt fort. Sov i två timmar

Sen släppte dissociationen, de mörka tankarna, dödstankarna o skadorna. Tog emot mackor o dryck. Åt på kvällen. Sen var ja lugn. Vaket kvar till söndag morgon. Kom in på Fredag em.

Dock var mycket triggande. Samma avdelning för jag bältats o varit inlagd massa 2009-2012.
De bar en tjej i fötter o ben o bältade. Jag skakade o grät. De rullade förbi bältessängen 2 ggr samma reaktion. Men fick bra stöd av personal. En sa jag trodde det var ett barn som grät. Du är ju lugn nu det kommer inte hända dig. En annan sa jag sätter mig här hos dig o så pratade vi hundar o åska.

På måndagen då jag varit lugn sen lördag lunch hade jag läkar samtal med en kvinna. Hon var vänlig. Ville rådgöra med min psykolog som kom timman efter. Blev utskriven.

Min psykolog var ledsen o upprörd av behandlingen av mig. Jag kände mig värd den.

Träffade psyklogen i onsdags. Då dissocierar jag kraftigt påväg dit o under samtalet.

Ny tid imorgon. Lite rädd för hans bedömning eftersom han går på semester sen. Vi ska diskutera upplägget över hans semester. Jag har sagt att jag inte vill träffa läkare under hans ledighet. Rädd att det bara skulle bli fel. Vill inte att han ska vara ledig.