Igår var jag på en föreläsning med Stina Wollter. Jag som aldrig känt mig värd att ta plats pratade med henne under signering av hennes bok efteråt. Vilken människa, värme i kramen o genuina sätt att se mig. Mycket kloka ord! Jag ser verkligen upp till henne. Men det var på håret att jag tog mig dit.

Två dagar innan fick jag panikångest när jag skulle gå till psykologen. Samtidigt slår dissociation med starka overklighetskänslor till.

Så jag låg hela kvällen, livrädd för rädsla var det enda jag kände. Kände mig för överigt död inuti. Likgiltighet. Känsla av att rummet var främmande. Att jag inte var en del av världen omkring. Hade kontakt med psykologen via Mail. Jag mådde så mycket skit att jag bara vill göra slut på allt.

Dagen  efter kvarstod likgiltigheten. Tog mig ut på förmiddagen o hämtade ett rekommenderat brev med journaler från inläggningen på St Göran 2009. Mitt leende dog direkt mot den i kassan.

När jag kom hem fastnade jag i att bara stirra tomt framför mig. Tid o timmar bara försvinner. Dagen innan hos psykologen var den timma jag var där 15 min i mitt dissocierade tillstånd.

Tillslut högst motvilligt skrev jag på fredag till psyklogen o bad honom ringa mig om han hade tid. Då var jag så borta att mitt medvetande var kraftigt sänkt. När han ringde nästan sluddrade jag o var släpig för jag nästan ”halvsov” men kroppen var skräckslagen o helt spänd. Typ som en mördare var i rummet o jag frusit till is av skräck. Han fick mig att försöka hitta saker som skapar trygghet. Vi pratade en halv timma. Jag yrade mest ”jag vill inte vara i detta, allt är konstigt osv”. Men kände lite trygghet i hans röst. Kom i kontakt med något som kände att antingen ligger jag i detta tillstånd eller så försöker jag nått. Blev duscha, äta, diska, packa, tv o sova. Skapa förutsättningar till att kunna åka. Men först tittade jag på bilder på min hund. Mysiga stunder o när han busade.

på kvällen när jag satt mig vid tv;n var jag skakig inuti o var rädd men mer med.

Tog Lergigan o sov 6 timmar. Sen upp kl 6 tåget 1 1/2 timma o föreläsning. Hade fortfarande skyhög ångest under den.  Jag grät o var skakig när Stina kramade om mig. Men det var tryggt hos henne o hon var inte rädd för min skörhet. Men jag var nöjd att jag tack vare psykologen kom iväg.

Tagit mig upp efter gårdagens ångestattack. Hade extremt starkt självhat

Skulle gå på en samtalsgrupp, men kom inte iväg pga magkatarrs mage. Stod med kläderna på redo att gå, men vågade inte för magen rumlade. Drog på det o när det blev försent grät jag. Men sedan ökade hatet o känslan av att jag inte klarar av någonting. Starka tankar på att inte orka mer. Fick svårt att ta hjälp genom att smsa psykolog för kände mig inte värd det. Blev en självskada o sen skrev jag ”jag vill inte smsa. Känner mig sämst”.

Han svarade på Mail.

Det har varit väldigt speedat o jag har handlat en massa. Oro, stress, ångest. Mått skit fast jag pratat snabbt, haft idéer, köpt saker.

När jag denna vecka försökt få lite lugn ja då gråter jag mest.

Ska på massage idag. Vill bara gå o lägga mig igen. Är helt slut

När tankarna blir så mycket inriktade på att inte vilja leva o när jag inte kan se någon framtid o allt låser sig när jag letar efter något att kunna leva för.

För mig är det så starkt förknippat med allt som varit kring poliser, handbojor, fotbojor, våld, bältessängen, utsatthet, oförståelse, panik, självskador, inlåsning, rädsla, ECT, nerdrogning, människor som inte förstår, vak, injektioner, oförmåga att kunna kommunicera o val jag inte kunnat ta som fått tvång som följder.
Saker jag absolut inte fått ett bättre mående av o ställen där jag bara känt mig missförstådd, utsatt o otroligt otrygg o utan möjlighet att komma undan o utan rätt att gå därifrån eller ta egna beslut

Jag önskar jag hade andra erfarenheter o istället kände att det fanns en trygg plats med förståelse.

Imorgon tid hos psykolog o jag är rädd att han släpper iväg mig med känslor jag inte kan hantera eller jag mår ok där o mår sämre efter. Kan ju aldrig veta vad jag hamnar i. Skrev det i ett Mail till honom ett Mail av en stor mängd Mail som fått mig klara av tiden sen måndagens samtal.

Han måste vara så trött på mig. Är samtidigt rädd för att han inte ska släppa iväg mig

Jag har både haft panikångestattacker flera ggr o mellan det gråter jag o har hög ångest. Vill stundtals bara slippa leva. Känns som allt blir sämre o jag kämpat tillräckligt

men, så kämpar jag lite till

Har nästan gråtit oavbrutet sen i måndags  då jag var hos psykologen. Är slutkörd!

Hamnar ofta i låsta tankar o då känns att inte leva mer som enda vägen. Det skrämmer mig när jag inte kan se några lösningar o framtid

Så mycket tårar, så mycket smärta både fysiskt o psykiskt. Så mycket trötthet.

Känns som jag har gråtit mig genom året. Som kroppen skrikit på alla möjliga sätt.

Vet inte vad jag tänker framåt. Tror jag undviker det för det skapar bara ångest o tankar på att inte vilja leva.

I april pratade läkaren på VC om ME/fybromylalgi. Ljuskänslighet, enorm trötthet o värk samt influensa känsla vid överträdelse av min minimala energi nivå. Blev lite bättre av en Atlasprofilax o kände lite hopp. Men nu vet jag inte.

Psykolog samtal som fått mig att orka lite till. Men också som väckt så mycket smärta.

Det är så mycket som gör ont. Känns som jag aldrig kommer känna mig hel. Ofta känns det som jag går sönder i 1000 bitar o jag har ingen känsla av vem jag är, vad jag kan eller vad jag vill.

Just nu vill jag bara säga ”det räcker nu. Jag vill inte mer”

Jag vet att jag kommer fortsätta. Men hur länge orkar man? När ger man upp? När kommer man till en punkt där man tar steget?

Jag vet inte vad jag ska tänka framåt. Allt känns omöjligt. Vem ska kunna laga mig? Jag vet ju inte ens vad må bra är. Jag vet inte vem jag är. Det har gått så många år sedan livet var någorlunda normalt o då var jag ett barn.

jag har inte levt ett vuxen liv som ”frisk”. De försök jag gjort har kraschat totalt. Ofta med följden av ett ännu sämre mående. Vad ska jag hoppas på?

Känner total förvirring inuti o tårarna slutar inte rinna. Jag är rädd!

Igår tog jag mig med tåget till föräldrarna. Tog en annan tågtyp för att känna att det inte var samma som i söndags då panikattacken kom. Var lite orolig o hade tryck över bröstet men försökte att inte stressa upp mig. Det gick! Jag hade motiverar mig med att tåget ger mig frihet. Har körkort, men kör  inte pga dissociationer.

Igår på kvällen på mitt gamla rum grät jag. VILL inte ha jul.

idag kom alla syskon med respektive o barn. Vet inte hur jag ska orka. Gick undan nu för att vila.

Började precis gråta av att ångesten stegrade sig.

orsak? En sjuk psykolog. Två tider inställda precis innan jul.

Vill ju att han ska kunna vara sjuk o hemma.  Skrev det o också min reaktion. Han tycker det är bra att jag inte låtsas att allt är bra. Men jag får dåligt samvete

Jag skulle igår åka tåg mellan mina föräldrar o min lägenhet. Tar 20 min.

Hade känt mig lite rumlig i magen. Gick till stationen o min känsla av panik bara växte. Jag var orolig i kroppen. Var osäker på om jag höll på att bli sjuk. Men slog bort det med ”det är säkert inget”. Vet av erfarenhet att illamående är kopplat till panik för mig o är många ggr det lagt sig.

Jag gick på, men det lade sig inte det bara ökade. Allt kändes overkligt, jag skakade o var tok rädd, illamående, torr i munnen, likblek, yr o kroppen kändes som den inte bar. Det stegrade sig snabbt till en nivå där jag kände att jag kommer kollapsa. Var helt skräckslagen o säker på att inte klara av resan utan att kollapsa eller spy. Jag ringde pappa. Inget svar. Jag ringde mamma. Sa ”prata med mig”

Jag var så nära att få ett totalt sammanbrott o overklighets känslorna var starka. Kändes som alla måste se.

När tåget kom till stationen reste jag mig o  mamma pratade o kollade var jag var. Jag hade panik o sa ”det är alldeles för långt hem, jag fixar inte detta. Jag vill bara vara hemma”. Hon hängde kvar i telefonen under de 15 min det tar att gå. Paniken blev mer hanterbar ute o när jag närmade mig min gata.

Hemma lade jag mig i sängen. Totalt matt.

Idag har jag med varit matt. Dock ej spytt så det får mig att vara övertygad om att det var en panikattack. Det gör mig rädd o ledsen att den ska komma igen o att det är ännu en sak att kämpa med.

Min psykolog o jag gick en sväng i mitt område idag. Han pratade om vikten att inte undvika. Men jag är skräckslagen att det ska komma igen. Det var fruktansvärt skrämmande

Kunde inte prata idag hos psykologen. Hade en massa tankar o känslor. Men ingen känsla av om de tillhörde mig. Bara grät av förvirring o oförmåga att inte veta vem jag är, vad jag vill, vad jag behöver.

Efteråt på toan med tårar sprutandes kändes det som den i spegeln var någon annan person.

Utan känsla skar jag mig hemma. Kände inget kring det. Bara grät i flera timmar. Visste inte vad jag skulle göra.

I kontakt med psykologen fick han mig att åka hem till föräldrarna. Fast jag inte ville leva mer. I ett försök att känna något annat/ för jag här stänger av det som gör ont.

Här väntade världens finaste hund. På tv:n stod Diggilo på. De pratade om att ingen kan ta ifrån en den man är o sjöng ” this is me”

Men jag vet ju inte ens om tankarna i mitt huvud är jag. Inte att den i spegeln är jag.