Jaha, vad har hänt?

Varit mycket som tagit min energi o gjort det omöjligt att både orka o kunna formulera mig.

Förra veckan stegrades min värk till orimliga nivåer. Jag hade panik. Det gjorde ont överallt. I fredags grät jag mig igenom samtalet hos psykologen o det var så djup uppgivenhet o smärta att jag inte fick fram något.

Iaf var jag desperat, verkligen desperat. Jag bokade en tid för något som heter Atlasprofilax. De sätter Atlaskotan ( översta nackkotan) i rätt läge. Det var som hokus pokus när jag direkt efter kände så stor skillnad. Jag var där i måndags. Idag är det torsdag. Det mesta av värken är borta. Min ljuskänslighet med till stora delar. Min rörlighet är så mycket bättre o mina ben är lika långa. Skillde två cm innan behandlingen. Från att ha varit otroligt smärt påverkad känner jag ett lugn i kroppen. Jag hade till o med ont av att massera in schampoo i håret. Jag kunde inte ha ljus pp bordet. Alla skärmar  har varit nedskruvade i ljus till max. Är inte helt säker på att allt är borta. Känner mig irriterad i ögonen. Men skillnad åt rätt håll o allt åt rätt håll är toppen.

Iaf hade jag också ett oplanerat läkarsamtal o min sjukskrivning förnyades. FK hade bara godkänt 4 av de 6 månader förra sjukskrivningen var på. Har varit en oro för mig varför de gjorde så. Men denna gång skrevs mer om min problematik o skiftningar i känslan av mig själv. Skönt att kunna fokusera på att må bättre. Istället för oro kring pengar.

Min psykolog o läkaren ska nu sätta sig ner o diskutera diagnos. Min psykolog säger att han inte ser någon annan diagnos som passar bättre än DID – dissociativ identitetsstörning

Hunden har varit lite krasslig o jag varit hundvakt.

Ja hmm det svänger ju hit o dit i mig. Kommer inte alltid ihåg efteråt.

Igår hos psykologen pratade vi om de positiva kroppsliga förbättringarna. När jag kom hem började jag plötsligt gråta o då var det som den sidan kände sig bortglömd. Allt är ju inte alls bra. Den vill ju inte leva o då spelar ju inte det fysiska någon roll.

Just det mamma frågade mig ” blir det bara såhär? Finns det någon orsak? Ang DID

frågan jag väntat på o undrat om de ens reflekterat över den eller bara trott att jag är fel sedan för ett år sedan då de var med till min psykolog o han berättade om splittringen i mig.

Jag svarade ”det blir inte bara så”

försökte lägga fram det så jag inte skuldbelade dem. Linda in det som jag inte tycker illa om dem eller tror de varit elaka med flit.

Men i min ensamhet så vet jag inte vad jag känner kring dem. På sätt o vis fick jag aldrig en ärlig chans att få ett fungerande liv. Det finns så mycket jag saknat. Så mycket smärta jag gått o går igenom. Men tror inte den förståelsen finns. Kanske är det bättre att linda in o skydda dem. De kan ändå aldrig laga mig.

Sitter på golvet o gråter av panik. Ser inte hur jag ska komma ur detta. Känner mig ensam o lämnad i det här. Som jag inte blir tagen på allvar.

Gråtit söndag kväll o måndag o tisdag. Jag vill bara att någon tar mig bort från detta för jag vet inte vad jag ska göra.

Sitter med ångest. Tappade under våren o sommaren ordentligt i vikt. Förs var det inte alls medvetet. Var muskler som försvann pga min värk o minskad möjlighet att röra på mig. Mitt fysiska mående blev sämre o sämre med noll energi o bakslag med influensa symtom när jag gjort för mycket. Likaså mer o mer värk. När jag berättade att jag gått ner fick jag effekten att folk tog mig på allvar o oroade sig.

Men nu är det svårt att gå upp för då känns det som att alla kommer tro att jag mår bra. Så idag vägde jag mig o några hg upp orsaker enormt självhat o tankar på att jag måste röra på mig mer o äta mindre. Ångesten bara väller upp o ögona tåras.

Jag vet logiskt att jag måste stå emot, att det inte är sant.

Men fixar inte mota bort utan tankara hamnar i bestraffning.

En helg med tjafs o bråk hos päronen o kommentarer som gjort ont blev dagar med gråt väl i lägenheten.

Blev bottenlöst ledsen med känslan av att bara vilja bort o slippa leva. Sen igår svängde det till speedighet o nu idag till totalt utslagen med värk i varje millimeter i kroppen för att jag igår gjorde mer än jag klarar av. Både tog in en massa trätrall från balkongen o köpte mer än jag borde.

Har haft det tufft i min realation till psykologen. Tolkat uteblivet svar av Mail som övergiven o inte värd nått. Var öppen med mina tillits problem o vi kunde prata lite om det i onsdags. Får tankar att han bara säger saker för att han måste, att han egentligen tänker annat. Att han önskar att jag skulle gå om jag gråter osv.  Han är på utbildning så bara haft en tid denna vecka. Känns sådär med helg o vara hos päronen igen. Tid på måndag så blir bara en heldag där om jsg åker till mig på söndag.

igår kväll satte jag igång en gamal mobil o fastnade att läsa sms från mina inläggningar 2009-2012. Blev helt snurrig i huvudet o försvann iväg o upplevde samma panik o ångest. Bältningar, tvångsmedicineringar o transport genom sjukhuset i bältessäng till ECT. Tänk om någon fattat min splittring så kanske detta kunnat undvikas. Känns både verkligt o overkligt det som hände.

Allt är inte bara negativt. I torsdags kände jag vilken tur jag har min psykolog. Det kändes bra att gå dit, bra under samtalet och bra efteråt. Kände mig förstådd o trygg.

Detta ändrar sig ju tyvärr hela tiden o nu i helgen har jag mest känt mig ensam o övergiven o ledsen.

När jag inte skriver o det blir uppehåll är det oftast för att måendet är så dåligt att jag inte kan sätta ord på det. Jag hade som mål när jag började skriva att kunna få med hur jag mår i alla delar. Men märker att jag inte klarar av det.

Igår grät jag hela dagen. Blandat med mycket självhat o omöjlighets tankar om framtiden. Att alla andra klarar av livet, men inte jag. Känslan av att sitta fast o inte veta hur jag ska komma ur detta. Stor rädsla för att få avslag på sjukskrivning o att inte klara av det utan tappa så jag gör slut på allt.

Det är så kämpigt med alla skiftningar jag inte styr o som sker av minsta lilla sak. Jag hänger inte med eller jag hänger med för jag har inget val o känner mig maktlös.

I måndags hos psykologen pratade jag o tog plats. Tror resultatet blev självhat o en dag med gråt.

Förra veckan låg jag sjuk. Ensam i lägenheten med mina tankar. Blir riktigt dålig med otrolig värk o energilöshet. Finns inga krafter att klara av sjukdom när jag redan är nedsatt av trötthet o värk. Har iaf börjat återhämta mig. Men var mycket tårar o sängliggandes.  Hade panik när jag insjuknade för jag var rädd att inte orka.

Helgen innan var min faster o syster på besök. Jag körde slut på mig redan innan. Blev speedad o städade utan avbrott nästan i två dygn. Stressen i mig gav ordentligt tryck över bröstet o benen vek sig. Har ingen kontakt med att känna när jag är trött då. Slutade med att jag handlade o fick ringa min pappa för att jag trodde jag skulle kollapsa i affären o var rädd att inte klara av att ta mig hem. Jag mår fruktansvärt dåligt i det speedade. Jag satt i soffan med tee, vetekudde o filt. Men stressad inuti lade sig inte på hela kvällen. Pulsen slog o trycket över bröstet gjorde det svårt att andas. Var super rädd för att inte orka med en helg med besök.

Blev följder av att jag kört slut på mig iform av sjukdomskänsla på max. Hela kroppen skrek o värkte i skelettet kändes det som. Kände ”man kan inte vara såhär sjuk utan att vara allvarligt sjuk”.  Mamma sa att jag såg så hängig ut. Men med ordentlig sömn vaknade jag med en bättre kropp o tur var det för jag bjöd faster o farmor på lunch hos mig. Bra för mig att känna ”här bor jag” känsla.

Så efter förra inlägget om total bottenlös ledsnad växlade det till speedighet. Vi tror vi förstår det. Att det var ett sätt för mig att trycka bort det ledsna som blev för svårt att stå ut i o som jag behövde stänga av för att klara av en helg med besök.

Gråtit sen igår. Med få mellanrum av sömn o avstängdhet. Började med chatt med en gamal vän. Som har gått vidare i livet från när mitt stannade upp när jag var 17. Hon skrev att hon skulle läsa godnatt saga för sitt barn när vi avslutade. Jag brast i tusen bitar. Gick sönder. Det gör för ont. Gråtit hela dagen idag totalt bottenlöst. Var hos psykologen där jag bara grät o allt jag känner är att jag är totalt uppgiven, inte orkar mer. Jag är så trött på att leva. Trött på ALLT! Känns inte som någon kan hjälpa mig o jag orkar inte längre.

Grät när jag gick ifrån samtalet o gick in på toan. Tog lång tid att bara hitta något där tårarna inte sprutade. Tillslut såg jag i spegeln att blicken blev mer o mer slö o sömnig. Gick o allt vara bara likgiltigt. Kände inget kring något mer än tunghet. Min psykolog kom ikapp o frågade om han kunde ta sällskap en bit. Jag sa inget för jag orkade inte ta mig till nått där nått spelade någon roll. Han skulle in på en affär o frågade om jag ville gå med. Jag bara skakade på huvudet. Han frågade om jag visste var jag skulle vara tills nästa samtal. Jag ryckte på axlarna. Gick typ som i sömnen eller som jag var drogad. Grät hemma igen. Under samtalet frågade han om jag visste nästa tid, om jag ville ha lapp på det. Jag svarade inte. Orkade inte tänka på det. Att orka leva till dess kändes omöjligt.

Sa emot honom när han sa ”jag förstår” för det känns inte som någon förstår. Jag har inget. Han har ett liv. Vad skulle han förstå?

Vill typ skrika Hjälp mig till honom samtidigt som jag inte tror han kan det.

Sitter o skakar av gråt. Verkligen inget är bra. Kroppen reagerar på mitt dåliga mående på alla möjliga sätt. Känner mig som en pöl på golvet. Vill bara att någon typ skjuter mig i huvudet för jag orkar inte. Kan inte se att något kan bli bättre. Känns som jag är så fast i allt.

Vet inte hur jag mår. Känner mig rastlös o inget känns roligt. Allt är bara tungt. Får mer o mer oro o ångest. Vet inte varför jag lever.

Igår bokade jag mitt i alla tankar på att inte vilja leva konsert biljetter till april 2019. Blir förvirrad av mig själv

Var ett tag sen jag skrev o vet inte om jag får ihop nått vettigt nu. Jag har gråtit bottenlöst i 9 timmar i sträck med små andningshål. Började kl 10 hos psykologen eller egentligen hemma innan.

Har haft mycket självdestruktivt igång vilket lätt till skador o påträngande tankar. I fredags spårade det ur i förvirring där jag inte längre såg någon möjlighet att klara av helgen. Men inte klarade ta beslutet att be om hjälp. Så då försökte jag tvinga genom handling att någon tog över. Psykologen fick mig gå hem. Är kluvet. Både vill att någon tar över o inte vill. Tror en inläggning skulle trigga ännu mer självdestruktivitet. Men vill ha hjälp. Men kan inte ta emot. Rörigt!

Efter samtalet i torsdag var jag super dissocierad o visste inte var jag skulle ta vägen efter samtalet. Smsa psykologen som kom ut i foajén där jag satt o frågade om jag ville ta sällskap en bit. När vi kom ut skakade kroppen o jag hackade tänder o grät o hade ångest. En gång när jag stannade till o grät lade han en hand på min axel. Det var fint gjort men också svårt. Iaf hade vi under samtalet pratat om kluvenheten i mig o han pratade till den självdestruktiva sidan hur sårad o illa behandlad den har varit vilket fick effekter efteråt då det triggar känslan att inte vilja leva mer.

Likadant idag. Psykologen sa att han skulle vilja krama om den sidan o säga att det inte är den det är fel på. Något i mig ville ha den kramen o något inte. Sen pratade han om att inte han räcker till o att jag måste förändra o komma ut i samhället o då fick jag jättestarkt självmords idéer så jag bad honom sluta prata om det.

Ligger nära inläggning men psykologen försöker undvika det pga tidigare inläggningar resulterat i ytterligare Truman. Ibland vill jag att någon tar över. Men sen tror jag att det bara skulle bli mer destruktivitet.