… mitt huvud bara känns svart o jag mest bara gråter. Känns som min ork att kämpa är slut. Jag ligger mest utslagen. När inte huvudet är tomt så kommer starka uppgivenhets o hopplöshets tankar. Ofta vrider jag mig av smärta inuti o tårar forsar.

Just nu vet jag inte varför jag ska kämpa ens.

Kommer impulser att bara vilja få ett slut eller göra något så någon tar över.

Tid hos psykologen imorgon. Rädd för det o mest hur jag ska må om han släpper iväg mig om inget känns annorlunda är jag rädd för vad som kommer hända. Just nu känns 45 min som nått som inte har en chans att räcka till för att få mig på banan. Är jag dessutom rädd redan innan för att gå därifrån brukar den rädslan stoppa mig från att han kan nå in. Han behöver nå in. Detta är inte hållbart.

Ibland kommer känslan av att jag vill dunka huvudet i väggen när han ser. Så han ser min förtvivlan o får mig sluta o jag får bryta ihop. Det är rörigt i huvudet. Både vilja att få hjälp o att han inte släpper iväg mig. Nått som försöker få mig fatta att jag behöver hjälpa till själv. Nått som bara vill få slippa leva o bara gråter.

Just nu är dimman o tomheten dissociationen ger ibland bara skön. För det som känns när det känns gör så ont.

Hela dagen med ångest o gråtattacker gör att jag nu är dimmig o helt slut.

Vet knappt vilken dag det är.

Skrev just till psykologen att vara väldigt försiktig med mig om han är sjuk eller hemma från jobb. Tror det skulle räcka för att jag inte skulle klara av att hantera detta.

Fick mens idag. Jippi mitt i allt. Varit ute lite idag. Hade så ont i kroppen av att ha suttit o legat. Imorse försökte jag åka till föräldrarna. Men ångest stegringen o gråten avbröt det försöker. Fanns inte en möjlighet. Ville till hunden så det grät jag för att jag inte fixade.

Mamma ringde jag orkade inte prata. Jag bara grät o smsade att jag inte orkade men vi kunde smsa. Men hon gav sig inte utan ifrågasatte varför jag inte ville prata när vi inte pratat på en vecka. Jag vet att hon är orolig. Men de lägger alltid skuld o ilska på mig när jag redan är skör o har nog med min egen oro o ångest.

Hög ångest o känns som jag är instängd i nått jag inte vill vara i o inte kommer ur.

Jag vill inte vara inlagd, jag vill inte vara själv, jag vill inte vara bland människor.

Försökte både igår o idag åka dit. Men jag får bara ökad ångest, press o det går bara inte. Jag orkar det inte. Jag kommer inte iväg. Inte ens hunden får mig klara det.

Var på gång att skada mig. Men det hjälper ju inte. Jag kanske blir inlagd men det hjälper ju inte det heller. Om jag var det skulle jag just nu skrika rakt ut eller dunka huvudet i väggen vilket iofs skulle kännas skönt.

Jag vill heller inte eller vissa delar vill inte berätta om tankar till psykologen för han skrämde mig. Jag vet ju inte var hans gräns går o jag vill inte hamna inlagd. Eller på vissa sätt. Men förnuftet vet att det tar inte bort nått. Det krånglar mer till.

Åt nyligen yoghurt o macka. Hotade mig själv med risk för inläggning med vak. Var det enda där jag visste att det skrämde

Mailat psykologen mycket förvirrat

Skakade hela jag när jag nu klarade ta mig ut o äta. Första sen lunch. Hade mycket i mig som inte ville att jag åt

som bara ville ge upp o ge efter

Jag vet ingenting

Var hos psykologen o bara grät o hela jag hängde av uppgivenhet. Känns bara som hela jag ger upp o inte orkar mer

Psykologen började prata om att han funderade på om jag behövde vara inlagd. Jag sa Nej Han sa att han vet att jag har sidor som inte vill det men som kan skada mig. Han var rädd att svika delar av mig. Sa att jag ville gå hem. Han sa att han vet att delar vill det. Pratade om att ta in läkaren. Jag sa nej. Tillslut sa han att jag skulle få gå hem

Kommer inte ihåg allt. Men jag reste mig gick utanför dörren o stannade o bara grät. Han kom o bad mig gå tillbaka. Jag sa att jag inte ville utan ville få bort det svarta ur huvudet men inte kunde. Han sa vi går in.

Då sa han att jag måste hjälpa honom. Att han var rädd att ta fel beslut o svika mig. Jag sa att jag inte vet. Han sa om du får gå hem. Kommer du då på måndag. Tog jättelång tid o inuti var det kaos. För jag vill inte bli inlagd o det kom upp jättemycket argument i huvudet emot det som ex att jag kommer få mens. Det kändes bara omöjligt så tillslut nickade jag. Jag fick gå o skyndade mig ut väldigt förvirrad o snurrig.

Gick hem. Men jag har mailat honom en massa förvirrat o erkänt att jag mest nickade för att komma ur situationen. Men inte vill bli inlagd. Men inte vet o att måndag inte går att tänka.

Har varit nojjig kring bilar jag hört. Legat o yrat o gått in o ur medvetande. Jag är rädd. Jag mår skit. Jag vet inte vad jag behöver

jag vet att mitt huvud är svart o jag är uppgiven. Men hur jag ska klara av alla dagar till måndag vet jag inte. Jag är rädd att det jag skrivit ska få honom ta beslut jag inte har något att säga till i. Men rädd att han lämnar mig ensam

Förvirrad o ångestfylld för att tänka inte går

… ner i ett hål.

jag är bara så ledsen, just nu så ledsen att jag inte orkar gråta.

Igår satt jag mest o stirrade tomt framför mig. Gick o hämtade ett paket men fick övertala mig själv det i flera timmar o först när det blev tidspress o jag tog boet tanken att handla samtidigt gick jag.

Samtalsgrupp på kvällen. Hade panikångest när jag gick dit o även under kvällen då jag började frysa o må illa så gick ut ett tag.

På hemväg var det enda jag hade i huvudet ”varför varför ska jag leva”. Kom innanför dörren, men bara in i hallen innan jag grät hysteriskt. Det var så djupt o så smärtsamt o jag ville bara få dö

Skrev till psykologen som tyckte jag skulle äta o koppla av. Det gjorde det hela ännu värre för kände inte att han förstod att jag inte kan leva mer. Tog mig till sängen o låg o skakade, hackade tänder o tårar forsade. Han svarade inget mer. Jag känner som alltid mig mest ensam när jag  mår som sämst. Så oförstådd i min uppgivenhet o min känsla av att nu räcker det. Han skrev att han hörde att det var tungt vilket ord inte alls räcker till för hur jag mådde o mår.

Jag är ju på vippen att inte orka fortsätta. Har både tankar som känner sig svikna, tankar som talar om för mig att alla har det bättre utan mig o mest tankar som säger att jag har ingen o varför skulle någon bry sig. Ingen när jag mår som sämst. Känns inte som han förstår, som jag ska klara må hur dåligt som helst.

har ju förstånd med att vad ska han skriva, han kanske var upptagen osv

Men mycket i mig är sviket. Det är som jag rasat ner i ett hål o jag ser bara smärta o omöjlighet. Jag är så trött på att kämpa. Allt gör mig så ledsen o uppgiven.

Vill inte ha min verklighet

Förra veckan sa jag inte ett ord på måndagen till psykologen. Sen var samtalsgruppen på tisdagen positiv vilket drog in mig i speedighet o jag både städade o tvättade utan paus nästan hela dagen. Så var jag på torsdagen inställd på att bli hämtad av föräldrar så då var jag pratig hos psykologen pratigt avstängd.

Sen höll det i sig lite första dagen hos föräldrarna. Städade deras toaletter o lagade mat.

Fick mer o mer värk i fötter o ond mage. Oro kring det.

Grät o ville inte leva tillbaka till lgh igår. Idag: Tom, djupt leden, tomt på tankar o känslor o vilja

sa inte så mycket. Han försökte. Skrev på mobilen o gav honom att läsa

Känner mig som ett likgiltigt, tungt skal utan tankar, vilja, ork
Bara tomt, ledset
Utan liv
Uppgivet

När han läste kom starka tankar ”ta bort mig, jag vill inte leva, jag måste bort”

sa det o grät. Han frågade om jag hade bråttom iväg. Satt kvar 25 min extra. Gick hem likgiltig o tom. Har hållit i sig

Igår rasade allt efter frukost. Bara grät o ville inte leva.

Blev liggandes i sängen utan att äta o dricka

Skyhög ångest o instängd i ett hörn där  dö är enda utvägen.

På kvällen i kontakt med psykologen via Mail så ringde han upp o var med mig i telefon länge över en timma. Jag bara yrade, grät o hade ångest. Han försökte få mig äta. Var så starkt motstånd i mig. Åt framåt midnatt

Mår inte så bra nu heller. Men kämpade emot allt som har gett upp o åt frukost iaf.  Psykolog kl 15. Ångest över helg

…att leva i det här.

Känns som jag bara är en passagerare som kastas hit o dit i kropp, huvud o känslor utan att kunna kliva av.

Sista timmarna har det växlat i mig från

kraftig ångest/inbunden/ledsen till pratig/forcerad till självhat/ilska, till prata med föräldrar utan kontakt med annat, till kraftig gråt o ångest o uppgivenhet o smärta o sorg

men har ingen JAG känsla i det. Det bara ÄR o skiftar som det vill o starka kraftfulla skillnader o snabbt på sekunder

Jag vill hoppa av o få vila o lugn. Jag gråter av att enda vägen att få det är att dö.

Känner mig som ett freak som inte kan styra mig själv.

Vaknade imorse med kraftig panikångest kl 02:00. Tog över en timma till jag vågade släcka o försöka sova. Vaknade med kraftig ångest o känsla av att kroppen ska kollapsa. Hjärtat slår fort, hårt o det gör ont o svider o känns som jag inte får luft. Har försökt med allt. Men det ger sig inte. Inte alls. Gick iaf på samtalsgrupp o resultatet blev dessa växlingar o att jag när jag kom hem fick be om hjälp av psykologen. Hatar mig själv för det även fast han säger att det är ok. Att jag får skriva.

Jag gråter av vanmakt o undrar varför jag ska behöva lida så.

Vill få lugn o vila

känns som allt blir sämre. Allt är kaos

Min ångest är så hög. Jag är så trött

I går kväll o natt mådde jag fruktansvärt dåligt o det var så kraftig ångest, gråt o dissociation att jag bara låg o skakade, tårarna sprutade o det var nära att jag bara gav upp.

Hade kontakt med psykologen via Mail.

Han sa i fredags hos honom när jag bara grät.

”Du är ju just såhär ledsen. Det är inte styrkan i känslan som är fel. Felet ligger i att alla försvar som aktiverats o att de försvaren har behövts”

Åt vid tolv på natten med hjälp av psykolog o en gammal vän på chatt. De fick säga vad jag skulle göra. Hade då inte fått i mig nått på 1 1/2 dygn. Tog även medicin för att få sova.

Då var dissociationen så kraftig att jag kände konstiga lukter

psykologen skrev att så kraftig dissocistion som jag har sätter hela systemet ur spel. Att det kan höra att jag uppfattar lukter annorlunda eller känner nått som inte finns.

Igår kväll var kroppen helt ryckig o stel. Jag var livrädd o på god väg att spåra ur totalt.

Vaknade lite klarare i huvudet o psykologen skrev på kvällen att när jag vaknade ville han att jag skulle gå upp o äta frukost. Jag gjorde det fast höll på att svimma.

Varit avtrubbad av medicin. Tom o tung o ledsen för hur saker är