…dissociation o med en hjärna som inte funkar

Klockan är 18. Jag har ingen känsla för tid. Inte ätit sen igår.  Legat i sängen.

När jag vaknade grät jag för att jag vaknade o mådde så otroligt dåligt.

Gråter o har ångest växlande med att ”domna bort” o försvinna iväg i någon slags dimma.

Känsla av att inte ta mig ur, sitta fast, inte stå ut, inte kunna styra, inte vilja leva. Panik i att inte kunna tänka annat än att jag måste bort. Rädsla, skräck

Blev en självskada mitt i känslan av att inte veta vad jag ska ta mig till.

Skrivit massa massa Mail till psykologen. Han svarade att han inte var där han har täckning men svarar o läser ikväll. Det jag kände var ”du får inte lämna mig i det här”

Fast jag vet att han har full rätt att göra det en ledig dag. Det gör mig rädd men känner mig också usel.

Dissociationen tar bort min förmåga att tänka. Det är så jävla svårt att stå ut i när tankarna bara tränger in mig i ett hörn utan utväg

Det skönaste är när den blir så kraftig att jag domnar bort. När jag inte känner nått

sitter en massa o tittar på mobilen för att distrahera mig.

Försöker samtidigt svara mor o far så de inte ska bli oroliga på sms. Det är jag inte hjälpt av. Men skulle åkt dit igår.

Jag saknar min hund.

Får också panik i att jag måste klara det själv. Inläggning går bara inte. Fast jag önskar att det inte kändes så uteslutet o att jag kunde få vila från ansvar när jag inte orkar ha det

Jag mår så dåligt. Det kanske blir rörigt

Är kraftigt påverkad av dissociation

Gråter, är rädd, vill inte leva

var hos psykolog 11. Klarade inte gå hem. Grät, hackade tänder. Gick tillbaka. Var kvar länge. Han skjutsade hem mig

sen har det varit kraftigt dimmigt

psykologen har svarat på Mail

orkar inte skriva går inte o tänka

Efter min ångest/gråt attack blev plötsligt handling super viktig.

Tror det var ett sätt att flytta fokus o inte bryta ihop. Gått över 7 km varje dag i veckan. Mer än vad min kropp egentligen pallar. Men i detta känner jag inte av det. Kommer nu på kvällen i form av värk, ljuskänslighet. Gjorde även yinyoga.

Så framåt EM plingade det i mobilen med erbjudande 20% på ett köp på en klädesaffär. Helt plötsligt blev det superviktigt o en inre  stress. Så gick upp på stan o handlade utan att blinka två tröjor för 500kr.

Fick ångest o grät hemma. Blir lättare att köpa än stå ut med stressen kring att inte köpa. Men vet egentligen att detta handlar om att jag mår skit o flyr från det på alla möjliga sätt. Speciellt nu när psyklogen är sjuk o jag inte vill störa o falla djupt.

Fick just ett sms svar att psykologen är hemma idag o troligtvis imorgon med.

Min reaktion gråter, får ångest ökning o hackar tänder.

Jag vill att han är hemma o blir frisk ordentligt. Det är inte det.

Det är bara svårt o tufft. Speciellt att inte veta när han är tillbaka. Att hoppas, att försöka tänka att han kanske blir hemma idag med för att skydda mig. Men ändå gråter jag när svaret kommer att han är hemma.

Känns som jag tappade allt. Gick ju bra i måndags o tisdags

Helgen var rätt dissociativ o ångesten toppade några gånger ordentligt. Nu blandades med då. Mest kring inläggningar. Tror det kan ha att göra med att jag mått så kass att inläggning varit rätt nära o hade inte min psykolog velat undvika det till varje pris så hade det nog varit min verklighet. Tid har gett mig ångest. För det som är snart 20 år sedan kan kännas som igår. Det som hände under inläggningar för 10 år sedan känns som det aldrig lämnat mig. Jag har väldigt svårt att greppa att jag är 35 år. Ofta känner jag mig så oerhört liten. Kan se bilder från gymnasiet o tycka att jag var större då.

För att hitta trygghet kramar jag gosedjur.

Iaf så fick jag be psykologen om hjälp flera ggr under helgen. På söndag kvällen bad jag honom skriva vad jag inte skulle göra. Behövde få det utifrån.

Kl 7 igår kom sms om att psykologen var sjuk. Vet fortfarande inte hur det blir ned tid imorgon. Idag skulle han vara hemma iaf.

Har haft ökad känsla av att vilja skada mig. När jag skriver självhat blir det missvisande. Jag upplever det inte så. Jag upplever det som att jag ex hatar den tjejen som gråter. Den som gråter kan uppleva det som att någon verbalt måttar slag på slag o att den inte kan skydda sig mer än att hålla sig för huvudet, krypa ihop o in i ett hörn. Fast slagen bara fortsätter komma. Att inte komma undan.

Igår provade jag Yinyoga. Har ont överallt idag. Fast jag var försiktig. Blir nog inget idag. Mina muskler i armar o ben bara skakade av att jag belastade.

Hoppas att smärtan o de spända musklerna går tillbaka så jag kan prova igen. Knäna oroar mig mest.

Igår hos psykologen hade jag hög ångest o självskade tankar redan innan hemma.

Kändes som jag ville springa från mig själv. Jag grät men sa inte så mycket. Psykologen kändes hotande fast jag vet att han inte är det. Jag fick gå hem. Men eftersom han släppte hem mig i dåligt skick så kände en sida det som att han inte förstår hur dåligt jag mår. Så mailade o bad han bemöta. Han skrev

Som svar på det du skickade till andra mailen så släpper jag hem dig för att jag inte ser något bättre alternativ, inte för att jag tror att du mår bra. Jag vet hur du lider i det du är i och hade jag trott att det var bättre för dig att inte få gå härifrån så hade jag tagit det beslutet (helst tillsammans med dig förstås). Men oavsett hur dåligt jag har sett dig må har jag inte trott att det skulle vara bättre för dig att tvingas bli inlagd på slutenvården.

Egentligen är jag ju tacksam. För inläggningar har gjort mig sämre o traumatiserat mig mer. Men samtidigt är ansvaret då på mig vilket är svårt när jag knappt vet vad jag gör bara gråter o har självskadande tankar. Jag vet ju att ju sämre jag mår ju mindre chans att jag ber om hjälp. Det känns även läskigt att han kan ta beslut om jag bedöms vara en fara för mig o då har jag inget att säga emot som kommer hjälpa. Vi har aldrig tillsammans varit i den situationen o det skrämmer mig hur jag skulle reagera om han hindrade mig gå hem. Men han har lovat att han ska kämpa med näbbar o klor för att jag ska bli rätt behandlad om det behövs.

Idag o i helgen har jag hunden hos mig. Han är mitt lugn o min trygghet o ensamheten är inte lika påtaglig.

… o han fick ta emot en trasig tjej som gråtit de tre tiderna varav en extra insatt tid. Jag mår skit. Jag har mått skit under sommaren men döljt mycket hos mina föräldrar. Gråtit när de inte varit hemma. Jag är slut efter att ha varit i den miljön. Jag tror vissa delar känner sig svikna av psykologen. Även fast jag logiskt så klart vill att han ska få ha semester. Har varit en del kontakt via Mail ändå när det behövts. Det var överenskommet.

Första tiden i måndags sa jag nog inte ett ord. Han blev hotande fast jag väntat på att han skulle vara tillbaka o sommaren skulle vara över. Dessutom avlöste sidorna varandra i huvudet hela hela tiden o jag kände mig som ingen o fler samtidigt. De var inte överens om nått o då för jag svårt att veta vad som är sant o blir tyst.

Hemma i måndags blev det inte vilja orka leva tankar. Omöjlighet. Panik Rädsla

I tisdags hade han fått återbud o erbjöd extra tid. Då var jag nästan rädd för mig själv o alla krafter inuti att jag kände att jag inte fixade det själv. Så var tacksam o då grät jag, men pratade. Så helt plötsligt började jag prata hundvalp o blev förvirrad av mig själv för självmord o hundvalp är rätt långt ifrån. Han graderade mig att han inte längre gick på att jag mår bra för att jag pratar hundvalp  o att han inte trodde att självmordstankarna var påhitt.

I onsdags svängde det hit o dit hela tiden o jag visste knappt vad jag gjorde.

Idag mycket självskade tankar o grät hos psykologen, suprise…

Jag är rätt slut! Växlande hela tiden o att försöka få nått att fungera o komma ihåg saker tär. Jag glömmer vad jag precis tänkt eller gjort. Vaknar till i duschen o vet inte hur länge jag stått där eller om det är första eller andra schapooneringen.

Mitt i alla tårar hade jag speedade timmar jag ställde mig i bostadskö. Sen blev det för mycket o rädsla kring framtid o ångest o tårar. Ja vad säger man?

KAOS

Det har gått tre veckor av Psykologens semester

Jag gråter av värk i hela kroppen o helt tömd på kraft o energi. Allt känns hopplöst o omöjligt.

Även fast jag vill o är mycket i tankar kring att vilja vara fri o komma vidare, jobba

Så vet jag inte alls hur o om det ens går

panik, frustration, smärta, ångest, sorg

är det som varit dessa veckor o en kamp att stå ut få tid att gå o hålla ihop inför föräldrar o klara av miljön utan att känna för mycket.

Ensam med hund just nu o tårarna forsar.

Hela lördagen grät jag, dissocierade kraftigt o var helt inne på att jag måste dö o det var bäst för alla o mig själv. Att det var helt uteslutet att söka hjälp för jag ville inte leva.

På kvällen släppte det så pass att jag tvingade mig ut o gick runt kvarteret o sen ner till Coop. Plockade i köket.

Sen kom syskonen vid 11. Vi åt o sen pratade jag mest. Men kändes som det var uppskattat. Tog hela ”resan”fram till DID diagnosen. För att jag var osäker på hur mycket de vetat om mina inläggningar osv. Jag var nöjd o det kändes bra. Även om mitt huvud efteråt matade mig med saker jag inte sagt.

Sen gick jag ensam till farmor o de andra åkte bil. Fick lite egen tid o lugn. Sov även i lgh när de andra åkte till mor o far o jag åkte dit dagen efter. 11 pers o tre småbarn  i ett hus är inte optimalt med min energi, ljudkänslighet osv. Tog egna promenader osv. Var väldigt speedad o tror det blev så för att det blev en reaktion på lördagens självmordstankar o gråt för att klara av syskonträff o dagar med mycket folk. At vara pratig, ta plats tryckte undan det andra gav det ingen chans att ta över.

De åkte hem i onsdags jag är helt slut o ligger mest i soffan o gosar med hunden. Hos mor o far trycks mycket undan. Men det visar sig i trötthet o smärta i kroppen som försöker hålla ihop.

Känner mig helt svart i huvudet. Tankar på att inte vilja leva. Att livet bara skrämmer. Att inte vilja mer

Smsade psykologen igår kväll. Fick ännu mera självhat (en sida blev arg på den som gråter o ber om hjälp). Han skrev att han ville jag skulle ta hand om mig oavsett om jag mår skit.

Imorgon ska mina syskon komma hit o jag ska berätta om min diagnos o mitt mående. Just nu svajjar det i om jag ens vill.

Igår varvades dissociation med djup djup sorg, likgiltighet o hat mot mig själv o rädsla för att leva o önskan om att få komma bort o att det vore bäst för alla.