Ny vecka o den förra var otroligt tuff. Mycket känsla av skräck i kroppen utan direkt anledning. Grät mig igenom 3 dagar och på fredagen träffade jag psykologen. Då mådde jag så dåligt o var så djupt i det hopplösa att jag tappade kraft att kommunicera. Jag satt tyst o dissocierad hela samtalet. Nickade några gånger annars tyst.

Åter i lägenheten grät jag. Hopplöshet o rädsla. När inte ens psykologen vet hur han ska bemöta mig för att dra mig ut detta skrämmer det mig. Känner mig maktlös. Hade ju inte direkt planerat att gråta i tre dygn. Kom inte upp ur sängen förrens halv två. Mitt matintag blev därmed reducerat fast jag försökte äta i kapp. Orkade dock inte laga någon mat mer än att äta pytt från frysen.

Ja, sitter trött i soffan i lägenheten. Varit hos mor o far över helgen. Samtal nu på eftermiddagen. Hoppas på att jag klarar av att kommunicera.

…och gråter av hög ångest o känslan av att inte orka mer o inte förstå varför jag ska kämpa. Ser inte var jag ska. Vill säga ” jag fixar inte detta”. Men det finns ingen som kan hjälpa mig. Känns som jag fastnat i att inte hitta mening med något.

Lyssnade på ett sommarprat med Renne Mirro. Han pratade om tuffa stunder i sitt liv o att han hittat stöttning i familjen.

Det brast för mig o grät som tårarna aldrig skulle ta slut. Har aldrig känt att jag    haft den möjligheten att kunna vara ledsen o få något tillbaka. Har istället stängt det inom mig eller gråtit ut i någon hunds päls som liten.

Skrev till psykologen trots allt självhat i mig som inte tycker jag är värd hans tid. Självhatet växte ännu mer när jag gick emot det o bad om hjälp. Så kommer sidan som bara inte vill leva o inte tror att jag någonsin kommer få ett liv jag vill ha.

Blev lite arg på hans svar om framtiden mest för att jag inte kan se det han ser.

Träffade psykologen 30 min innan läkaren kom in till oss. Kändes som jag hade kortslutning i hjärnan när jag försökte tänka på hur jag mår. Var otroligt trött o ångestfylld. Blev mer o mer dissocierad ju närmare det kom att hon skulle kliva in.

Hälsade med ögonkontakt. Men sen kom just frågan Kan du beskriva hur du mår?

Jag sluter mig lätt vid press o sådana här frågor är svåra. Hur förklarar man snabbt för någon som inte ser min kamp över tid utan bara på 30 min. Fick ta hjälp av psykologen i mycket. Hade önskat att jag kunde uttrycka hur mycket skit jag mår o hur mycket det här ställer till det för mig.

Psykologen pratade lite framtid innan o i mitt huvud kom två lika starka sidor upp. En som inte vill leva o en som vill gå på universitetet.

Efter läkaren gått o vi skulle runda av kom det upp en bild i mitt huvud av ett litet barn som höll runt psykologens ben o som vägrade släppa. Som skrek ”lämna mig inte ensam”. När den bilden kom tårades mina ögon.

Handlade påväg hem, men dissocierad. Kände mig avskärmad från världen o som jag inte tillhörde det som hände runtomkring. Stekte lite grönsaksgryta o brast i gråt när jag satt o skulle äta. Tomhet o likgiltighet. Samt ledsnad över allt som är jag o mitt liv. Ligger i sängen nu.

jag vet inte vad jag känner. Tomhet

Var rädd när jag skulle somna så blev tvungen att ta Lergigan för att kunna somna natten till idag. Imorgon är det läkartid, urk

Var i kontakt med psykologen. Ville höra från honom hur han tänkte kring sjukskrivning. Får ibland en osäkerhet om andra förstår hur dåligt jag mår. Får svårt att beskriva. Han har iaf åsikten att jag behöver vara sjukskriven och där var det ingen tvekan. Han skrev att vi får hjälpas åt imorgon. Kändes som en lättnad. Han hade förberett läkaren på att jag kan gå svårt att uttrycka mig pga dissociation. Att det är därför han är med.

Är i min lägenhet o ångesten stegrades mer o mer o tårarna kom. Skönt att jag har möjlighet att få svar av psykologen när ångesten handlar om saker han kan hjälpa mig med att lösa. Känner mig tryggare nu när jag vet att han tycker jag ska vara sjukskriven.

Denna vecka har psykologen haft semester. Jag har haft grejer jag varit tvungen att klara av. Då tar den sidan över som fixar. Men i fredags var jag så slut i huvudet. Alla ljud blev jobbiga o jag fick mer ångest. Har så lite ork o det gör mig rädd.

Sista åren har jag haft stora problem med värk och trötthet. Det har diskuterats åt ME/fybromylalgi hållet. Jag får ofta influensa känsla när jag går över min energi gräns. Svårt att förhålla mig till det.

Iaf går min sjukskrivning ut o har läkarsamtal på tisdag. Min psykolog har lovat vara med. Det känns tryggt eftersom jag aldrig vet vilken sida jag hamnar i o hur mycket jag kan kommunicera. Men är ändå orolig. Man hör så mycket om avslag från försäkringskassan och jag har ännu inte fått en diagnos som stämmer.

Min splittring gör att jag kan hamna i enbart en sida och då kan jag inte känna att de andra sidorna finns. Då kan jag ex vara bottenlöst ledsen och tappa helt kontakt med all vilja till något. Det bara rasar. Jag kan gråta i dagar.

Så har det varit den här veckan. Sen har det växlat med total likgiltighet där jag tappar anledningen till varför jag ska leva. Känner mig levande död inuti. Känner inte något kring något.

 

I måndags var psykologen tillbaka. Vi började prata om hur det kunde bli så starkt innan hans semester. Att reaktionerna blev så kraftiga. Jag förstod inte.

Så sa han nått i stil med ”om man ex är rädd att jag inte ska komma tillbaka”

Plötsligt från ingenstans steg tårarna i ögonen. Men jag ville inte gå sönder, inte där o då. Jag kämpade emot. Han frågade om det var något som gjorde mig ledsen. Jag sa bara: ”Det blev bara tomt. Har bara kämpat hit under sommaren och nu är allt tomt”

När jag gick därifrån hade jag känslan att något gått sönder som jag inte ville skulle gå sönder. Jag var så borta. Dissocierad. Kändes som jag inte tillhörde världen omkring. Gick in o handlade o kassörskan pratade med mig. Jag vaknade till lite. Tänkte att det kanske släppt nu. Men jag hann bara stänga lägenhetsdörren så brast allt. Jag grät o grät. Jag ville inte ha mitt liv. Det kommer aldrig bli bra. Allt är förstört. Jag är fel. Alla andra kan leva utom jag. Tankarna på att inte vilja leva blev enormt starka. Hade kontakt med psykologen. Fick en extra tid dagen efter och hade möjlighet att nå honom dygnet runt. Kunde inte känna o jag ville ha tiden. Sov knappt och kände mig rädd.

Dagen efter var jag tom. Men när psykologen pratade till sidor jag inte var i började jag gråta igen. Hör han inte att jag inte vill leva. Jag vill inte. När jag gick ifrån samtalet grät jag och flydde in på en toalett. Jag kände mig osäker på om jag skulle gå tillbaka och säga jag fixar inte detta med en troligtvis inläggning som följd. Men hade tappat rädslan för det. Ville bara få gråta o skrika o slippa hålla emot självskadetankar. Inte behöva tänka på att störa grannarna. Bli fråntagen ansvaret. Speglbilden blev suddigare o suddigare ju mer avtrubbad jag kände mig. Jag gick hem, men med en stor osäkerhet om det skulle vara rätt beslut.

Ja, denna vecka flödade tårarna. Nästa dag låg jag i sängen. Utan känslor. Likgiltig för allt. Blev svårt att ta mig ur sängen och den dagen gick jag upp 17:30 och åt frukost. Dagen efter nytt samtal. Tomhet, grät inte, men tårarna var nog slut.

Jag skulle ta mig till föräldrarna. Jag trodde jag bestämt det. Men när jag kom hem så tappade jag återigen anledningen med att leva. Kanske skulle alla ha det bättre utan mig. Jag var förvirrad. Vad är sant. Gråten o rädslan var stark.

Min psykolog skrev nått klokt:

De tvära kasten som du hamnar i är förvirrande med så stora skillnader i dina olika sidor. Men just på grund av att det är så stora skillnader måste du försöka ta hand om dig oavsett vad du känner för tillfället. Vi har ofta en bild av att det vi känner starkt också är sant, något som säger någonting om hur vi är o vad vi vill. När det finns dissociation med stämmer den bilden dåligt.  och ju starkare (ju större skillnader mellan sidorna) desto mindre stämmer det.

Jag tog mig tillslut till mina föräldrar. Men här har ångesten varit kvävande och så fort jag tänker framåt låser det sig. Fortfarande är tankarna starka på att inte vilja leva. Jag försöker stå ut oh ibland känns det omöjligt. Har känt mig skräckslagen typ som när man blir skrämd fast den känslan är ihållande.

Psykologen vill att jag tar kontakt om jag blir säker på något beslut oavsett vad det handlar om. För att vi tillsammans ska kunna avgöra sanningshalten. Nej, nu kvällsmat. Blivit dåligt med mat i veckan.

 

Min psykolog var tillbaka på jobbet i måndags. Jag har haft mail stöd under hans semester. Det var ändå en väldigt svår sommar för mig. Innan han gick på semester reagerade jag starkt på när han ville prata om uppehållet några veckor innan. Inte medvetet. Men först kom skyhög ångest o tårarna steg i ögonen och så stängde systemet ner. Jag slutade kommunicera och var helt dissocierad. Så var det en vecka med skyhög ångest jag inte riktigt förstod. Vi träffades extra och inte förens vi hade kommit överens helt om hur kontakten under sommaren skulle se ut släppte den. Ångesten alltså.

Veckan efter försvann istället alla känslor. Jag kände mig levande död. Jag kände ingenting. Absolut ingenting vilket är extremt obehagligt! Det kvittade totalt om jag var död eller levande. Jag grät av tomheten. Han var orolig för mig för jag tappade förmågan att ta hand om mig. Då kom frågan om eventuell inläggning som alternativ. Då vaknade en sida som sa att jag tar livet av mig om jag vill. Det var inte hela jag, men psykologen pratade till mig som att hela jag sagt detta. Jag kände det som han var arg på mig. Istället ville jag mest kommunicera att jag kan inte söka hjälp på egen hand. Jag skulle aldrig få det. Det finns sidor som förbjuder mig. Lämna mig inte. Du måste hjälpa mig ta beslut. Hjälpa mig få hjälp fast inte hela jag vill.  Iaf lade sig stormen och vi kunde komma överens på vilket sätt kontakten över sommaren skulle fungera. Jag kunde kommunicera det jag behövde för att känna mig trygg om saker spårade ur under hans ledighet.

Som sagt, jag är inte hel inuti utan splittrad. Jag har olika sidor som kommer fram utan att jag kan styra med olika förmågor, känslor, kunskap, energi o sätt att se på livet.

En speedad: Som vill framåt, ser inga begränsningar, tror att jag kan det mesta, har bråttom, pratar fortare, rastlös av att inget händer, köper saker

En bottenlöst ledsen: Som gråter, gråter, gråter. Som ramlar ner i mörkret. Tappar all förmåga att fungera

En likgiltig: Tom, utan känslor, utan vilja till något. Levande död känsla. Ligger i sängen o kan inte ta mig upp. Inte känna vad jag vill alls eller vad jag har för behov.

En fixare: Som tar över det som behövs. Räkningar betalas, mat handlas, tider passas. Duktig socialt

En självdestruktiv: Ser alla fel, självskadar, matar mig med hur värdelös jag är. Håller tillbaka mig hos psykologen. Låter mig inte be om hjälp. Låter mig inte prata. Tar inte ögonkontakt.  Svarthet i ögonen

Kanske finns det fler sidor. Vi är ännu i början. Kanske kan jag inte skilja dem riktigt åt.

Dessa sidor skiftar. Ibland på någon sekund. Jag kan ha en känsla för att sekunden efter tappat det totalt. De kan också finnas samtidigt eller i längre perioder. Ofta blir det bråk inuti eftersom jag aldrig kan känna vad som är rätt. Vad jag vill. Sidorna vill alltid olika. Val blir svårt. Jag har inte en känsla av mig själv utan den varierar beroende på vilken sida som styr. Det är förvirrande att leva med detta. Jag känner mig ofta totalt maktlös.

Men jag är inte helt olika personligheter. Jag känner mig inte som olika personer.