Jag är så trött och det är så kämpigt. Självdestruktiva sidor, bottenlös o outhärdlig sorg, uppgivenhet.  Fick detta svar av psykologen igår när jag brutit ihop o allt var bottenlöst o tungt. Behövde typ bekräftelse i det

Ja,du mår väldigt dåligt. Det du är i är svårt och smärtsamt. Och nej, alla som går i terapi mår inte så dåligt som du. De allra flesta inte i närheten. Men DID är svårt och tungt, inte minst för att man inte har kontroll över många saker som andra som inte dissocierar har.

Tycker inte att du är värd den ilska du känner mot dig själv. Fattar att du inte styr det, men tycker i alla fall att du inte är värd den. Men som du skrev häromdagen så finns ett mönster av att vända svåra känslor mot dig. Det är inte så konstigt utan snarare något vi människor gör när det av olika anledningar inte är aktuellt att rikta det starka dit det hör hemma. Det är inte fel på dig.

Det är inte konstigt att du känner uppgivenhet och mycket annat. Det hade nog varit konstigt om du inte behövde kämpa med det. Men det är inte samma sak som att uppgivenheten stämmer. Jag tror inte det alls. Men ofta har det inte varit möjligt för dig att hitta sätt att utnyttja din kapacitet för att ta för dig av livet. Du gör saker som är bra, tex samtalsgruppen. Är säker på att det finns potential där för dig att få upplevelser som är bra för dig och helt övertygad om att andra där kan få del av dig på ett sätt som är bra för både dem och dig

Vet att det låter futtigt och att det är svårt, men jag vill att du sköter om dig i det här. Jag är helt övertygad om att det är en väldigt viktig del i att på lång sikt må bättre

—-

Vill skriva o uppdatera för att få med hela min ”resa”. Men mår så dåligt att jag inte orkar skriva för ofta tyvärr

 

 

 

Känner mig ledsen o rädd

Respektlöst beteende från pappa. Tankar på att inte ha en stabilgrund. Att jag inte ville det skulle bli såhär. Att jag. Önskar andra föräldrar. Att jag bara vill känna trygghet men den inte finns någonstans. Meningslöshet o hopplöshet

Rädd att psykologen med ska sluta.Vill hellre dö än att höra honom säga det för det klarar jag inte

 

Jag har inte orkat skriva

Jag vet inte ens om jag kan få ihop det.

Dagen efter kom mina föräldrar o hund. Hade ingen koll att det var en speciell dag. Det var min hunds 15 års dag. Jag var så förvirrad o brast i gråt när jag fick reda på det.

Hade tid hos psykolog på tisdagen. Tror det var då jag inte fixade ta mig från mottagningen. Min psykolog hade sagt att han tänkt be läkaren skriva ut Haldol. Jag sa att det spelade ingen roll för jag tänkte ändå inte ta. Han blev irriterad. Jag var med frustrerad o kraftigt borta i dissociation. Blev efter samtalet sittandes gråtandes i väntrum, på toa o visste inte vad jag skulle göra. Psykologen kom ut o pratade. Över två timmar senare stod jag förvirrad i foajén. Smsade om han var kvar o han försökte få med mig till jouren. Men mycket i mig hindrade mig. Det slet mig i tur inuti. Tillslut tog han tag lite i armen o sa kom. Vi gick in på jouren. Men när de sa att de hade väldigt mycket folk ville jag gå hem. Psykologen kollade om jag var helt säker. Jag sa ja. Sen stod vi ett tag i foajén o jag var ångestfylld till max. När han sa att han måste gå stod jag kvar ett tag. Men sen gick jag rädd, gråtandes o helt skakig. Var arg för att de sätter mig i en sits där jag ska fatta beslut jag inte kan

På torsdags. Fick jag komma tidigare. Han ville ha möjlighet att följa mig till jouren. Gav mig tre alternativ. Ta medicin under inläggning, ta medicin, att han kunde ringa mamma o berätta vad jag behöver o inte behöver o att jag skulle åka till dem. Innan hade han berättat att den läkare som behandlat mig innan o jag träffade sist jag var inlagd hade skrivit reviderande depression med psykos vilket jag var inlagd för 09-12. Men som är 7 år sedan o jag har ju nu en ny diagnos. Jag hade en magkänsla av att han inte lyssnade när jag sa att det var dissociation. Detta gjorde att jag inte vågade bli inlagd o fick svårt att tänka hos psykologen för jag var så ledsen över att inte ha blivit trodd. Tig aldrig något beslut för var rädd för allt. Tog inte emot tidlapp.

På fredagen jobbade ej psykologen o jag var kraftigt ångestfylld o förvirrad o svag. Tillslut bad jag mamma hämta iaf trots att det tog emot

Efter första inläggningen skrevs jag ut o psykologen o jag gjorde en plan för helgen. Åka hem o landa o sen ta mig till föräldrarna på fredagen.

Jag vaknade på fredagen totalt kraftlös o dissociationen var stark o jag orkade knappt sitta upp. Psykologen ringde upp mig o sa att jag kanske borde söka igen. Jag sa jag orkar inte jag vill bara lägga mig. Han ringde upp senare på eftermiddagen. Ville få mig ringa jouren. Hade då inte klarat äta eller dricka. Låg bara helt utslagen av kraftig dissociation. Han ringde upp dem åt mig efter mycket protester o bad dem ringa mig

En oerhört aggressiv o på skötare ringde o jag lade tillslut på när hennes sätt o det hon sa gjorde så ont i mig i det svåra o sköra läget. Jag grät hysteriskt efteråt för att hennes sett förstört för mig att våga åka dit. Nått som redan var svårt när jag knappt kunde röran mig. Iaf grät jag så jag trodde jag gick sönder för det gjorde så ont. Mailade med psykolog o gav det en chans till. Pratade med en som satt vak hos mig vid tidigare bältesläggningar  men hon visste jag iaf vem det var. Hon lovade ta emot mig om jag kom snart. Skakade hela jag, hackade tänder o grät. På 10 min kom sjuktaxi. Jag var livrädd att söka när psykologen inte jobbade.

Fick fram det viktigaste hos sjuksköterskan jag kände igen. Men sen var det som kropp o psyke gav upp. Starkt dissociativ så jag knappt var  kontaktbar i stunder o sen bottenlös gråt o rädsla. Jag kunde inte med vilja styra kroppen. De hörde inte mitt blodtryck. De drog upp mig för att få ut en arm o jag säckade ihop åt andra håller. Blicken flackade o jag kände mig så maktlös o utlämnad. Kunde knappt förmedla mig. När ett känt ansikte från första besöket dök upp i nattpersonalen grät jag av lättnad. Kände mig mer trygg o tillslut fixade jag be om att gå på toa. Balansen var otroligt påverkad o hade svårt att röra mig.

Försökte förmedla att de inte fick släppa ut mig. Läkaren satte frivilligt. Jag ville först inte gå med på det. Men när han sa att vill jag skriva ut mig i natt så konverterar de till LPT. Det gjorde mig tryggare. Blev inlagd på OBS. De fick i mig en macka o tabletter. Somnade framåt fyra med extra medicin.

Vaknade 10. Blev snabbt hämtad för läkarsamtal. Var rätt väck. Visade sig vara den läkare jag haft under tiden 09-12 o den som felbehandlat mig mest. Jag försökte förmedla men kände inte att han lyssnade. Han frågade motivationen för medicinering jag nekade o sa att det inte hjälper på DID. Kändes som han var sur o så gick han. Jag visste inte ens om jag behövde stanna eller vad han tyckte.

Jag fick en fly känsla i mig att dra medan jag kan. Även en situation utanför min dörr med en självdestruktiv tjej de höll i o sen gav injektion påminde om det som varit. Det velade i mig. Men känsla av att det var bäst o dra växte fast jag inte visste alls vad jag skulle göra utanför sjukhuset. Så skrev jag ut mig o det var lätt. Ingen ifrågasatte mer än Är du säker. Jag fick Mina grejer o gick hem ledsen, rädd o tom. Sa först inte till någon att jag var utskriven. Grät i sängen o var väldigt osäker i mitt beslut. För vad skulle jag göra nu o hur skulle jag må. Psykologen först på tisdag.

Ligger just nu inlagd på observations avdelning psykiatri. Kom in igår kväll efter att min värld rasade av att psykologen glömde ge mig ny tid. Simpel sak. Var inte själva glömskan. Det var fel dag för mig. Glömma kan ju alla. I mig blev det självdestruktiva krafter o övergivenhet som slog över i skada o panik där dissociation gjorde det omöjligt att tänka framåt o få tid bli annat än ogreppbart o panik. Vid åtta ringde jag akutpsyk kraftigt dissociativ o bara grät för alla tankar blev panik. Först lade jag på andra försöker svarade en personal jag träffat vid två tidigare tillfällen denna o förra veckan. Hon uppmanad mig att komma. Hon skulle sluta 22. Men stannade för att trygga mig till 01:30 då jag blev hämtad till avdelningen. Först när jag kom skulle hon avrapporterade o då satt jag med en okänd vilket fick mig dra åt min schal runt halsen. När hon frågade om jag varit där förut jag kände mig trängd o rädd.

Läkaren skrev in mig frivilligt men med visst tvång i form att han tänkte inte släppa ut mig på natten o sätta LPT om jag tänkte gå. Var skönt för mig. Hade behov av hjälp att äta, sova, ta sömntablett något jag inte fixat sista dagarna.

Så mycket sömn blev det inte. Min psykolog kom hit nu på fm o jag ska till honom 13. Gå tillbaka hit igen o bli utskriven om allt är stabilt. Kan tänka bättre nu o le o ta ögonkontakt.

igår kväll skakade jag, var helt väck av dissociation, hackade tänder, grät hysteriskt. Nu är jag lugn

Var skönt att få lämna över ett tag o bara fokucera på att hitta tillbaka till nått stabilt. Tror jag är där nu. Hoppas det!

Annars är det knappt någon som frågat hur jag har det. Det gör att jag inte känner så stort behov att vara kvar.

I måndags tog min psykolog med mig till jour mottagningen

I tisdags fick jag lova min psykolog att komma på onsdag. Vilket få var svårt o han sa att lovar du mig inte måste jag göra vidare min oro o då kan jag inte hindra att det kommer poliser. Tillslut nickade jag.

Kaos vecka: Ja!

Bra jobbat av mig: Ja faktiskt!!!

att söka hit har varit totalt uteslutet pga alla trauman härifrån o felbehandlingar.

Jag har kämpat med att bli förstådd o lyssnad på. Hitills har det funkat ok. Även om jag önskar att personalen hade ett intresse av patienter mer än arbetskamrater.

Väl inne o mannen jag haft i telefon släppt in mig var jag rädd o misstänksam. Ville inte ta av mig o lämna mina grejer. Var också kraftig dissociativ o nickade till o stirrade tomt ut i luften. Men han var ändå trygg o lyssnade på det jag förmedlat på telefon o det jag fick ur mig. Han satt med mig. Lovade föra info vidare till läkare o förmedla att jag ville ha psykologen med mig. Han höll i mig när jag dunkade huvudet i en ruta, började trycka in naglar osv. Så det accelererade aldrig o han fick mig inte känna mig trängd eller fasthållen. Han frågade saker. Lyssnade. Sa att jag var duktig som kom att det var bra. Sa att inläggning på LPT inte betyder tvångsåtgärder automatiskt. Försökte förbereda mig på inläggning o frågade kring saker vad som jag behövde eller var rädd för.

Sen kom ju de där jobbiga bitarna när någon står i dörren när man kissar, inte får ha kvar mina saker.

Kom en läkare som var lugn. Jag svarade på vissa saker. Men sa mest att min psykolog lovat komma o visade mailet dör han skrivit just det. Jag fick lova stanna till dess. Det kändes som att de ändå skulle tvinga mig till det annars. De ville få mig ta mediciner sömn/ångestdämpande. Men ville inte. Hade ju inte sovit alls o inte ätit på nästan ett dygn. De gav mig iaf möjlighet att sitta i ett öppet väntrum där jag var ensam. Kändes bra där det inte kändes som ett sjukhus rum. Halv åtta ringde psykologen o sa att han just gått upp. Men han var där till 8:20. Så snällt o viktigt.

Vi pratade, jag fick en macka. En ung AT läkare försökte göra en bedömning. Vilket inte är lätt. Att bedöma någon med så mycket olika i sig. Men hon ville lägga in mig. Pratade med en mer erfaren. Kom tillbaka o diskuterade frivillig inläggning o jag grät o sa att då måste ju jag ta ansvar l beslut. Att jag inte var att lita på. Saker jag sa stämde inte överens. Min psykolog hjälpte till o förmedlade svårigheter med frivillighet. Sen kontaktade hon överläkare. Då fick psykologen o jag mer tid o då började jag kunna le o skämta lite. Det skiftade snabbt o snart var jag ”glad” ”lättare” o trycket i huvudet/dissociation släppte. Vi började prata om möjligheten att gå hem, komma på samtalet 13 o kunna ta beslut då om att om det behövdes träffa min ordinarie läkare o han kunde sätta LPT. Så kom överläkare o jag log, tog ögonkontakt o sa att det ändrats sig. Läkaren jag träffade tidigare höll med om skillnaden när psykologen sa att dessa är typiskt de här snabba skiftningarna som gör bedömningen svår. Överläkaren sa att som det verkar nu kan en inläggning mer skapa frustration. Vi var överens om att jag fick gå o lova duka upp till psykologen kl 13 o att vi gjorde upp en plan.

Min psykolog berömde mitt mod att jag faktiskt sökt frivilligt med mina gamla erfarenheter o all rädsla. Detta var en väldigt stor grej för mig. Det har varit mycket tankar o olika viljor i mig efteråt. Alla är inte nöjda i mig. En del hade velat att någon tog över, att jag tagit livet av mig, att jag gjort mig illa. Idag har saker skrikit i mig ”jag ville ju inte leva”

Men i det tillståndet där jag log, pratade o tog ögonkontakt då var ju inte längre det akuta kvar. Men det är ju för det inte borta. Bara inte lika framträdande i mig

I tisdags började svarthet o tunghet ta över mitt huvud. Jag såg bara döden som enda alternativet. Psykologen pratade att han kände sig otillräcklig o jag behöver få in mer positiva kontakter osv. Jag som kom med känslan att jag snart inte orkar mer o en oro kring att min panikångest mer o mer begränsar tid o saker jag klarar utanför lgh. Jag gick därifrån med ännu mera hopplöshet o dissociation. När jag gick sa han ”jag vill att du tar hand om dig” jag skakade på huvudet o han sa ”jo det vill jag”

Kände mig så utan hopp. Men gick ändå på en samtalsgrupp för jag kände att svartheten i lgh skulle bli stark o jag ville ha folk kring mig bara för några timmar iaf. Men blev tufft o jag var rätt borta. Sa mest att allt var svart o jag inte orkade mer. Hemma i lgh sen blev allt bara värre.

Onsdagen åt jag frukost. Men sen blev jag liggandes i stark stark dissociation, utslagen, trycket i huvudet var sjuk svårt att stå ut i. När dissociation gjorde att jag försvann iväg var det bara skönt. Men starka ångestattacker avlöste varandra. Då jag skakade, hackade tänder o andades  stötvis. Med grät jag okontrollerat. Det fanns ingen botten. Starkare o starkare blev känslan att jag måste dö. Skrev till psykologen. Han skrev att om det blev för svårt att hålla smärtan inombords eller uppgivenheten för stor behövde jag kontakta psykakuten. För mig var det uteslutet. På kvällen skrev jag desperat ”något vill bara skriva snälla hjälp mig. Lämna mig inte”. Men inget svar.

Sen var paniken ett faktum. Omöjligheten att klara mig till morgonen då han började jobba kändes farligt. Ringde hjälplinjer. Svårt att komma fram o ibland kom jag fram o sen sa de ring igen. Fick tag på någon präst. Men han tyckte mest jag var dum som inte sökte hjälp om psykologen sagt det. Men han fattade inte hur det är att vara livrädd o ha olika viljor i sig. Samt trauman från slutenvård.

Tillslut ringde jag akutspsyk. Men när han tjatade om namn lade jag på. Ringde igen. Pratade, men vågade inte lade på. Ringde en stund senare berättade om gamla erfarenheter, rädslor osv. Han tog lite kommando att jag borde komma sa vi fick prata. Att det inte behöver betyda att jag blir kvar. Jag sa Jag vill att det ska bli morgon så min psykolog börjar jobba igen. Att han lovat komma. Han sa till mig att vi fixar att han kommer när han börjat. Han tog det lugn med mig. Sa att han kunde hantera mig utan bältesläggning. Att jag kunde ta sjukbil. Att vi kunde prata under resan i telefon. Att han kommer öppna o prata med mig. När han nämnde polishandräckning väcktes det någon vilja att undvika Det igen. Så tillslut bokade jag motvilligt o skräckslaget taxi o packade ihop lite. Kom till sjukhuset 03:45. Stod utanför o grät o skakade o hackade tänder o mycket ville bara gå. Det tog emot så. Men nått tänkte att jag är här till psykologen kommer. Forts följer…

Såg att jag inte skrivit om måndagen. Den var extremt förvirrande. Det drog i mig från olika håll. Kände att jag hos psykologen hade svårt att svara på frågor. Grät för det kändes som jag borde veta. Hemma var det oroligt inuti. En sida ville inte ha en ny vecka o fattade inte vad vitsen ens var att jag klarat helgen. Vill ju inte leva o allt bara fortsätter. Något ville få till en bättre vecka. Var kamp inuti o ångest. I ångesten på kvällen nöp jag mig hårt för att få känna något annat. Sen blev en vas på nätet väldigt viktig o när jag försökte att inte bara köpa så ökade det ångesten o det kändes omöjligt att stå ut. På tisdagen gick detta fortfarande i huvudet o jag sökte o sökte o köpte tillslut iaf. Då fick jag lugn.

Idag har det varit en högst ovanlig dag. Jag har gjort lite vanliga saker. Sånt jag aldrig annars mår så jag har möjlighet till.  Men känt mig hyfsat lugn o stabil idag. Lite avstängd o likgiltig. Men mycket värk o matthet o yrsel.

Varit ute, putsat två skor o impregnerat. Tagit undan sommarkläder. O jag vet att jag är lite efter men lärt mig bluetootha musik från mobil till min ”stereo”. Tog två månader för mig att testa detta efter inköp. Det finns liksom aldrig ork till sånt här. Ofta räcker den bara till att diska o få i mig mat o gå ut.

Igår mådde jag illa så fort jag rörde mig. Hade hunden här, handlade två vaser som sedan kvällen innan ocooerat min hjärna, sen med stor tveksamhet pga kroppen som kändes helt utmattad gick jag på samtalsgrupp. Grät lite när jag pratade om veckor som varit o min förvirring. Hemma sen var jag så trött o tom att jag knappt höll mig sittandes i soffan.

Torsdagens samtal grät jag igenom. Har lite svårt att minnas. Men gick efteråt som en robot o handlade det nödvändigaste för jag hade på känn att det skulle rasa

Torsdag EM kväll stegrades ångesten o jag bara skakade i kroppen. Jag var helt färdig efter så många dagars katastrof mående. Tillslut kände jag att jag fixar inte detta. De får lägga in mig för jag orkar inte. Hade också starka känslor att psykologen inte förstod hur pass dålig jag är o att han inte bryr sig. Han svarade på Mail. Jag frågade om han jobbade på fredagen om jag skulle behöva kontakta honom.

Fick en tid på fredagen om jag ville o det gjorde att mitt fokus o panik minskade lite för jag visste att han hjälpte mig.

Iaf grät jag på fredagen med. Hade ångest så jag mådde illa. Han pratade för att jag skulle åka till mina föräldrar o hund. För att jag behövde en paus i all sorg o smärta o det kunde bli avstängt där. Han svarade på en fråga om jag var inläggningsmässig o han trodde utan tvekan jag skulle bli erbjuden inläggning o möjligen att de skulle sätta LPT om jag inte själv ville stanna om jag sökte jouren. Anledningen till att han inte rekommenderade det är att han är osäker om det är bra för mig.

Iaf gjorde jag som han sa. Jag åkte till föräldrar. Det växlade i mig till mer avstängt. Ingen gråt. Pratade o till o med skrattade. Men så fort jag var ensam kände jag det djupt ledsna. Försökte röra mig för haft mycket värk säkert av alla spänningar o att jag till stora delar legat o suttit i två veckor.

Nu tillbaka i min lgh. Varit tuffa timmar. Först förvirring, skakning o gråt. Sen känslan av att jag inte kan leva mer att det inte går. Rädsla

Svårt att veta hur jag ska fortsätta o varför o med vad. Självmordstankar o stor uppgivenhet. Försöker distrahera mig