kom just från psykologen som tar 5 v semester idag

Jag gråter, men ville inte visa honom det. Ville ha de tårarna för mig själv. Blir så tydligt att jag är ett jobb man tar ledigt ifrån. Att han kan byta jobb när han vill. Maktlösheten i det.

Att den person som är viktigast i mitt liv bara har mig som jobb.

Nu är jag säkert orättvis för jag har möjlighet att kontakta honom via sms o Mail.

Men just nu känns det bara svårt o jag är bara ledsen. När varje dag är en kamp o ibland varje andetag då är 5 v ogreppbart o när tid är svårt att hantera annars är det ännu svårare utan mina samtalstider. Samt att jag hänvisas mer till mamma o pappa.

 

Till psykolog kväll 23:00

Vi har pratat mycket om hur jag tänkte gjorde var på sjukhuset.m/avdelningen
Men för mig är det något jag inte velat du ska se. Något jag varit rädd att inte kunna kontrollera
Det känns skamligt att tappa kontrollen o få de impulser jag inte vill du ska se eller veta
Det blir jobbigt när du säger att vissa delar vill att du ska se/ vill bli fråntagen kontroll osv. Fast det är sant. Men kring dessa saker vet jag aldrig vad jag vill o styr inte heller
Jag blir fortsatt ledsen nu gråter jag
Det blir så rörigt kring detta i mig
Som jag inte vet vad jag själv vill eller kan styra mig
Att jag regerar konstigt
Att jag känner som jag har sjukt mycket ansvar som är svårt att klara av med alla skiftningar o reaktioner på allt
Mitt liv är kaos o i mig är det kaos.
Jag vet inte vad jag vill i nått eller vad jag är.
Jag är mest rädd
Ibland vill jag bara att någon tar över, ofta vill jag bara dö, ofta känner jag mig liten o rädd, mest är jag ledsen, något försöker få röran att funka, något försöker hantera kontakt med mamma o pappa, nått försöker tränga bort allt svårt o jobbigt med att handla, städa o inte tänka o känna
Allt handlar bara om att stå ut eller inte stå ut.
Allt är bara jävla jobbigt
Jag vet inte vad jag ska tänka om nått. Tänker jag nått känns inte det rätt nästa sekund
Jag vill inte leva såhär o jag ser inget framåt

såg att jag inte skrivit

23 Maj satte läkaren diagnosen DID – dissociativ identitetsstörning

Skrev detta när jag kom hem till psykologen

Det väller upp saker i mig. Först log jag lite påväg ut. Sen kom det tårarn nu när jag går.
För den Tjejen som kämpat så många år o som sagt emot att diagnoser inte stämmer, som vägrat mediciner o ECT med förklaringen ”inget kommer lösa sig av det, allt kommmer vara likadant, ni kan inte lura mig att vilja leva” och de har berättat hur sjuk jag är, om vilka svårigheter jag har o som jag inte känt igen mig i. För alla gånger jag försökt få folk att lyssna o förstå. För hon som velat veta varför jag känner som jag gör. Varför livet är kaos. Som vågar lita på dig o som inte gav mig när det var tufft.
Det känns som en seger blandad med så mycket smärta.

Jag köpte tårta påväg hem. Grät när jag åt av glädje, stolthet o smärta o skuld. Det var svårt o skulden kom gentemot mina föräldrar att jag är svårt traumatiserad. Alla år av felbehandlingar, tvång o ytterligare trauman inom vården

Vill på sätt o vis skrika ”det är inte hos mig felet var från början”. Få berätta o få finnas.

Vilken kamp det är o vad svårt det är när nära är inblandade o så omedvetna om deras inblandning o hur jag egentligen har det o vad jag kämpar med. Det är det svåraste att förhålla mig till mamma o pappa o traumatiserings biten o deras brister o oförmågor o min längtan efter saker jag aldrig kommer få. Det gör såå obeskrivligt ont på djupet.

Matt få kämpa med saker hela tiden som andra ”lagt o gett mig” utan att jag haft möjlighet att skydda mig.

Det blir väldigt olika när jag skriver. Allt beror på mitt mående o vad jag är i.

Just nu är jag speedad o uttrycker mig lätt o snabbt med en inre stress

Det svänger kraftigt. Detta skrev jag precis till psykologen. Har växlat kraftigt mellan bottenlös sorg med kraftiga suicid tankar o speedighet utan begränsningar. Igår under samtalet tog han upp kring samtalet sist då jag dissocierade kraftigt o tappade kontrollen o slog mig själv inför honom. Jag hade svårt att prata om det. Var så olika upplevelser i olika sidor. Något grät o var helt väck o var rädd. Men samtidigt såg jag henne uppifrån o tyckte bara hon skulle resa på sig o gå. Jag sa att jag skämdes att han såg detta o speciellt att jag slog på mig själv o han sa då något som blev svårt o jobbigt. ” jag tror det finns delar som också vill att jag ska se det  o som vill att jag ska ta över kontrollen o bestämma vad du behöver o ska göra”.

Jag blev genast tyst o kände mig trotsigt arg o känsla av att inte vilja prata med honom o som jag blev påkommen. Vet att det säkert är sant för har varit så vi inläggningar att jag velat att de ska ta ifrån mig ansvaret men inte kunnat säga det o då självskadat. Men jag styr inte dessa reaktioner alls. Hemma blev det sen total förvirring i mig med olika tankar o känslor som ville o kände olika o jag visste inte vad som var sant i allt. Iaf detta under skrev jag just till psykologen

Mitt liv är kaos
Igår efter samtalet gick jag upp på stan o köpte present till mamma o en duk hon ville ha köpt. Jag ringer henne o tipsar om snygga gardiner. Med kroppslig ångest
När jag kom hem var det fullkomligt kaos i mina tankar o jag mådde så dåligt. Hela kvällen grät jag. Jag försökte titta på en film jag ville se men det gick inte. Jag bara grät
Sent på kvällen hade jag tappat totalt o jag var ”farligt” ute i mina tankar kring att det nu räcker o jag var på ”vippen” att gå o svälja tabletter för att bara få lugn o vila för jag ville inte mer. Jag kände själv att de tankarna var väldigt starka. Men de skrämde mig inte för jag var så inne i känslan att jag var nöjd med att leva nu. Det räcker. Det fanns inget alls som jag ville mer i livet.

Iaf sen kväll med dessa tankar så kommer det upp en författare med ME jag följer på instagram o en diktsamling. Jag börjar kolla olika sajter o jämför priser. Kommer på en kokbok jag velat ha som är sänkt. Det varvar på. I början medan tårarna rinner men sen helt inne i att jag MÅSTE köpa. Vid ett på natten bromsar jag upp lite o får fatt i att detta nog bara är en reaktion på att jag mådde riktigt riktigt dåligt. Tvingar mig att avbryta gå o sova o avvakta med köpet tills imorgon.

Vaknar nio. Ser ett sms om att Hemtex sänkt rean med ytterligare 30% o jag ringer mamma som jag igår köpte en duk till henne som de nu sänkt ännu mer. Hon smsar sen att vill jag gå upp o byta är det bra o sen är det ytterligare saker hon vill ha. Jag gör mig iordning o går upp på stan med TOK ångest i kroppen. Hemma halv tolv. Sen städar jag utan avbrott super noga hela lägenheten till två. Äter snabbt o fortsätter. Medan jag tipsar pappa om fina skålar o fat o att jag kan köpa åt honom till mammas födelsedag. Allt går i 500km/h. Dammar allt, skakar allt, dammsuger hela soffan, tar ut hela badrummet o skrubbar allt, dammsuger. Kl 17:30 slutar jag städa. Då går jag upp på stan. Fixar åt mamma en sak som blev fel på kvittot o betalningen i förmiddags, handlar skålar o fat till pappa som han ska ge mamma.
Sen bara av farten går jag till MQ. De har sänkt sin REA med 20% o det är där jag handlar mest kläder men jag behövde inget egentligen o jag hade bestämt att jag inte får handla mer. Ändå provar jag o köper två tjocka tröjor o en topp.
679kr. Jag bara betalar o tvekar inte.

Sedan juni har jag köpt kläder för 2084kr
Ändå köper jag mer.
Nu vågar jag inte ens berätta för mamma att jag var där o köpte. Jag känner skuld o vet att hon inte tycker jag ska handla mer o hon sa till mig imorse att jag inte behöver nått mer när jag berättade om sänkningen på rean. Så går jag dit o utan att blinka köper jag för nästan 700kr.

Går hem o hemma till 19. Känner att jag borde torka golvet. Men försöker tvinga mig sitta vid tv:n.

Jag är rädd för hur jag gör o mår. Rädd allt detta bara handlar om att jag mår riktigt dåligt. Rädd att jag inte ska ha kontakt med det hos dig o att allt ska rasa när du är ledig.

Inget blir lagom allt blir vara extremt åt olika håll o inget av detta får mig må bättre. Ändå kan jag inte begränsa mig

Igår lördag grät jag bottenlöst nästan hela dagen och ALLT gjorde ont. Jag kunde inte få mig sluta gråta. Fick tillslut be om hjälp av min psykolog. Fast jag inte visste vad jag behövde hjälp med o gick självhat när han frågade om det var nått speciellt jag ville ha svar på. Kände då bara att jag hört av mig utan tillräcklig anledning.

På fredagen tvingade jag mig utföra ärenden för jag har haft min hund hos mig igår o idag o till imorgon o behövde förbereda det. Han är inte van att vara själv här. Gick 9 km o blev dålig av att jag gjort för mycket mer än min energi räcker för.

Idag har det varit förhållande vis stabilt o min farmor var här på fika. Blir trött av sånt.

Kunde inte somna i natt av kraftig ångest med illamående, konstiga vågor o rädsla i kroppen. Tog Lergigan.

I förrgår var jag på medicin akuten. Vaknade halv fem av illamående, kraftigt tryck över bröstet, stickningar o domningar, vågor av obehag i kroppen. Tog Lergigan men utan effekt. Efter 12 timmar började jag bli osäker på om det var ångest eller hjärtat. Logiskt visste jag att det med största sannolikhet var ångest. Ringde 1177 o de rekommenderade akuten. Blev kollad där o allt var kroppsligt bra så fick åka hem.

Så igår blev det fysiska mer psykiskt. Stark ångest, stark rädsla i attacker med tomhet mellan. Alla sidor krockade vad jag än tänkte. Hos psykologen blev allt ännu värre. Efter 60 min gick jag in på toan o då tappade jag all möjlighet att tänka. Jag visste inte vad jag skulle göra/fortsätta med. Jag blev halvsovandes o kände inte som spegelbilden var jag. Smsade det till psykologen. Efter en timma på toan frågade han om jag ville komma o sitta hos honom. Visste inte vad jag ville. Var rädd att gå ut från toaletten. Gick dit o sen försvann jag o allt blev extremt konstigt o dissociativt. Satte mig på golvet. Det gav sig inte. Gick många timmar. Jag visste inte vad jag skulle göra. Nöp mig, slog mig själv i huvudet o ville bara att det skulle kännas annorlunda. Psykologen sa att han inte ville att jag slog mig själv.

Min tidsuppfattning var skev o allt kändes overkligt, otäckt o som om kroppen inte var jag o den som lät inte var jag. Sen sa han att han behövde gå om 20 min. Kände panik över att inte veta vad jag skulle göra. Gick inte att tänka. Han frågade om det skulle kännas ok om han lade en hand på mig. Jag nickade. Sen brast allt o jag skakade av gråt. Sa att jag var rädd fast jag inte visste varför. Han sa att det inte kändes bra att lämna mig såhär. Att jag skulle försöka ta mig hem o att vi skulle maila. Hela jag var stel o dimmig. Stod ett tag i foajén. Sen tog det 60 min att stappla hem. Kroppen var stel o ond. Ryggen värkte. Var helt blank i huvudet.

vaknade nu vid halv fem. Rädd. Bara fysiskt rädd

I natt hade jag panikångest o fick gå upp o ta Lergigan för var omöjligt att sova. Magen kändes orolig, vågor av rädsla, frös, illamående, kramp i bröstet o kände pulsen i magen o som jag inte fick luft.

Vaknade med samma ångest o tryck i bröstet.

Var på stan men kände mig ful o äcklig. Allt fokus var på ångest känslan

Psykologen 14. Han frågade saker jag inte kan svara på o min förvirring blev bara ännu större. Blev outhärdligt, kunde inte gråta fast ögonen tårades. När jag gick ur rummet grät jag o sen har jag gråtit sen dess med stark ångest o starka känslor att jag måste göra slut på allt. Nu

Allt känns skrämmande

Jag vet inte hur jag ska orka. Att leva är bara plågsamt. Känner mig ensam i mina självmordstankar för det går inte att lita på någon i det för det är ju bara jag som behöver leva i mitt liv.

Är låg o ledsen, men här blir allt ganska avstängt o inte lika starkt som när jag är själv.

Hunden hjälper mig mycket! Mår inte bra av värme o sol heller. Känns som min kropp inte kan reglera värme o kyla.

Mitt fysiska mående är kasst. Går ner i vikt, magen strejkar med magkatarr, ljus o ljud är svårt, kroppen är svag o värker. Musklerna tar slut o benen skakar av lite ansträngning o energin är på 0. Pratade med en läkare på VC men först i september kan jag få tid. Dessutom tror jag inte på någon hjälp där heller.

Känns som jag inte har något hopp

om några veckor tar psykologen semester.  Brukar vara tufft men som måendet är nu känns det som det inte kommer gå. Fast det är klart att han måste få semester. Förut har jag haft möjlighet att ta kontakt vis sms o Mail. Säkert så nu med.

sov först 12 timmar o sen en till efter lunch. Tog Lergigan igår kväll.

sen har jag mest gråtit o känt mig tung o djupt ledsen o ångestfylld

 

Inte fått i mig vatten eller mat idag. Nu är klockan tjugo i tre på natten. Stark dissociation som gjort att jag nickat till till o från. när jag inte grät o hade ångest så jag vred mig.

Mitt mående är katastrof o just klarade jag inte av att hålla mig från självskada. Jag är rädd

Har psykolog imorgon o han vet allt. Jag är både rädd att gå dit o rädd att gå därifrån utan att jag klarar av det.

Just nu är det bara att klara sig dit fram.