Har hela dagen känt mig totalt svart o likgiltig.

Just nu är jag helt väck av dissociation. Medvetandet är sänkt o jag känner mig drogad. Huvudet svider o jag kan göra vad som helst vara det slutar.

Gjorde två grejor i EM. Men jag känner inget kring dem. Jag bryr mig inte. Min psykolog skrev att han ville jag skulle sluta omedelbart.

Vill typ dunka huvudet i väggen så det slutar kännas så här. Känner mig rädd.

psykologen skrev att jag skulle söka jouren om jag blev ordentligt orolig. Men jag känner inget alls kring vad jag gjorde. Känner mig inte levande o likgiltig kring att leva o min kropp

…för att kunna sätta ord. Stor förvirring

Just nu är det starka tankar på att ge upp, på att inte orka, att det räcker nu. Saker gör för ont o jag ser ingen framtid bara saker jag inte vill ska hända.

Många  ggr är dissociationerna så starka att mitt medvetande blir väldigt lågt o jag blir bara i tankar på att inte vilja mer. Det känns som hela jag ger upp. Dåsar till

jag vet inte vad jag ska göra

Vet inte vad som händer. Vaknar med ont i ögat. Som någon slår i ögat. Varje dag sista veckan. Dessutom funkar inte hjärnan o alla intryck blir svåra att hantera. Jag gråter av trötthet.

I måndags efter påsken hos föräldrar när jag kom till mig bröt jag ihop o det enda jag kände var ”jag orkar inte”

När psykologen svarade att jag måste fortsätta kämpa så ville jag bara skrika ” men jag orkar inte”

I helgen ska jag till Göteborg. Jag vet inte alla hur jag ska orka.

Igår avbokade psykologen o idag avbokades ännu ett besök hos annan behandlare  som var planerat o som jag gått upp tidigt för. Så nu har jag gråtit över den energi som gick åt i onödan.

Inget känns bra. Allt retar mig för att jag inte orkar. Är hos föräldrarna. Ensam,,eller hunden är ju här.

Det är påskafton o jag mår skit. Varit ute o gått o fick ont överallt men gick på ren irritation över livets jävlighet.

Det är sol o varmt men det får mig bara må sämre. Jag vill gömma mig i min mössa o jacka. Vill att det ska regna o blåsa o vara mörkt så jag slipper känna mig så fel. Lika jävligt som det känns. Solen stämmer inte in på hur saker är i mig.

Har säkert mens på gång o det brukar bli nattsvart då. Som att det inte är det för det mesta. Men blir iaf ofta något snäpp mörkare.

Jag fattar inte hur andra orkar leva, skratta, umgås, fira, jubla över solen, njuta. Jag orkar knappt andas

 

Jag sitter o gråter. Saker gör så ont och den här veckan har varit hemsk.

Jag borde åkt till mina föräldrar. Jag försökte men jag gråter bara fast jag tvingade mig diska, duscha o bita ihop dröjer det bara någon minut så svämmar tårarna över o i duschen kramade jag om mig själv krampaktigt för jag kännercmig så rädd av allt starkt inuti.

Jag vaknade o grät direkt när jag vaknade till ännu en dag. Efter psykolog samtal igår så tappade jag helt kontakt med all vilja o blev sittandes vid ett vattendrag i två timmar o stirrade o inget i mig kände att jag ville något alls. Total likgiltiget för att leva. Smsade min psykolog som försökte få mig gå hem o ta hand om mig. Men det dröjde länge innan jag kom över motståndet att resa mig o gå. Hemma säckade jag ihop o bara grät.

Mycket av sorgen är insikten av vidden av hur mitt liv blivit pga saker när jag var så liten att jag inte minns. Att det har orsakat så mycket skada o smärta o att jag inte fått en ärlig chans till ett fungerande liv o mina föräldrars omedveten het i hur dåligt jag mår o deras del i det. Minsta syskon som fått annat fokus i livet o jag inte har något/någon. Känner mig betydelselös. Som jag blivit fråntagen så mycket.

Har plus djup smärta även haft mycket självförakt o skar mig. Känner har för hon i spegeln. Mycket frustration att inte kunna prata hos psykologen som jag vill för att olika sidor vill olika o jag hålls tillbaka.

väldigt starka självmordstankar som bara vill bort o få lugn. Som inte står ut med all smärta. Som inte ser mig i någon framtid. Som bara ser att allt fortsätter göra ont o bli sämre.

Allt är så starkt o kväver mig. Jag är rädd.

vet inte hur jag ska orka leva i detta kaos

Allt känns som det handlar om att försöka stå ut. Varit en konstig vecka.

Pratat hos psykologen o ändå ramlat ner i svarta hål hemma. Eller kanske just därför. Blir ofta reaktioner i andra sidor när jag pratar o är hyfsat positiv o pratar gott om mig själv.

Kraftig sömnbrist har gjort mig skör. Provade sömnhormonet Melotanin o det blev katastrof. Jag mådde sååå dåligt med panik, illamående, hjärtklappning, puls i magen, overklighetskänslor o känslan att vara sjuk. Nej det tar jag aldrig mer. Dagen efter var ångesten så otroligt stark samt illamående.

Var på samtalsgrupp o grät öppet av frustration. Vet inte vad som är fysiskt o psykiskt. Allt är för jobbigt.

På torsdagen var jag låg, glad, grät o fick panikångestattacker två ggr. Väldigt kraftiga då jag kände mig jätte sjuk. Kanske berodde på kraftiga o många svängningar i olika sidor o sömnbristen.

Veckan innan var jag kraftigt dissocierad o mörk o grät hela tiden.

Är det någon som läser som dissocierar? Undrar om det är fler än jag som får konstiga reaktioner på läkemedel?

Både idag o igår har tankarna varit nattsvarta o tårarna tar inte slut. Allt gör för ont. Jag känner mig helt ensam o som jag inte har någon.

Hos psykologen idag satt jag tyst. Tårar rann sakta när han sa att han var osäker på vad som skulle vara meningsfullt för mig

Jag satt med känslan att inget hade någon mening. Var där 14 o gråtit sen dess utan botten med stark smärta o stundom känt att jag måste bort nu.

Jag mailade till min psykologs hem Mail men kände mig inte värd att be honom om hjälp. Men han smsade mig att han sätt att jag skrivit o skulle svara snart o att jag skulle ta hand om mig till dess.

Men känner att jag vet vad han svarar o det känns inte som det är sant.

Han skrev som vanligt att det finns andra sidor i mig jag inte har kontakt med som vill andra saker än att dö. Känner mig bara ensam o som ingen fattar.

Fick mens idag vilket inte brukar få mig må bra direkt. Ont i öga o nacke.

Är dimmig av dissociation. Vilket just nu bara är skönt för jag klarar inte av att hantera mer smärta. Smärtan var skyhög i väldigt många timmar.

Jag önskar mig slippa leva. För att saker gör för ont.

Blev helt kall i magen. Hade formulerat en sammanfattning av veckan som ledde fram till starkt självhat o destruktiva handlingar. Han skrev att han skulle läsa innan morgondagens samtal. Därav kall i magen. Shit, jag var så ärlig o det känns jobbigt att erkänna. Men typ lovat mig själv att just vara ärlig. Han kan ju inte hjälpa mig med saker jag undanhåller.

Men ändå jobbigt att sitta hos honom o veta att han vet.

Idag ställde han in tid, men fick ny tid imorgon. Kände att jag ville vara säker på att han läst o inte sitta där o undra. Är inte i samma idag så då är det lättare att få perspektiv.

Idag har jag sjungit, varit på massage o gått över stan, tagit ögonkontakt o känt mig med. Lite för speedad. Men försöker kontrollera det genom att jag efter köpt skor spontant inte gå in i fler affärer utan gå hem.

Ytterligheternas vecka

Jag känner mig inte med i allt som är runtomkring. Känner total likgiltighet inför allt. Det bara är där, men jag är inte en del av det. Levande död känsla.

Var ute o gick o jag ser ju men har ingen känsla av att jag är en del av det. Ville inte få ögonkontakt med någon. Är så inne i mig själv o avstängd.

Tankarna låser sig i hopplöshet o omöjlighet. Är som jag inte kan se en framtid utan landar i det går inte. Ångest av att jag inte kan se något att leva för. Allt skrämmer.

Gråtit konstant i två dagar. Idag mindre men mer likgiltighet o blev dumma grejer som jag inte vet varför jag gjorde.

I måndags mådde jag inte bra kroppsligt. Avbokade både massage o logoped o gick inte på samtalsgrupp. Var blek, yr, matt, svag o bara grät av brist på ork.

Samtalet hos psykologen kändes inte bra. Jag pratade om saker jag upplevt som att jag känt mig orättvist behandlad. Men känner självhat för att jag berättade om det som jag skulle vara värd nått jag inte är. Psykologen frågade två ggr hur jag kände mig. Första gången sa jag ”ok” han sa bra. Men jag visste inte vad jag kände. Sen sa han Nu ska vi snart avsluta. Hur känner du dig?

Jag sa snabbt att det snurrade till i huvudet o att jag kände mig ledsen. Men kände att det inte var läge att visa hur ledsen så jag reste mig o grät på toaletten. Smsade honom det, men han svarade inget o jag grät i två dagar.

Igår var jag på en föreläsning om Suicid prevention. Den var bra o personlig. Jag har levt med självmordstankar sen jag var 16 år. Kände igen mig mycket i tankar som jag trott bara jag har. Såg också att min psykolog matar mig precis med de saker de rekommenderar. Fast det känns som jag inte får någon hjälp just då så för han mig ju att vinna tid till det värsta lagt sig.

Det tråkiga är att jag numera får kämpa för att inte få panik så fort jag sitter på ett ställe där jag inte bara kan gå. Ofta är det magen som utlöser paniken.

Ikväll ska jag på konsert. 140 minuter utan paus. Panik! Hela dagen tänker jag innan på hur jag ska äta, vila för att kunna känna att jag gjort allt. Har orkat mig flera veckor o ångrar att jag ens bokat biljetter.

Känt mig svag, yr, blek o slut i hjärnan. Sover dåligt. Mer aktiviteter gör att min energi inte räcker.

Ska till psykologen 13.