Igår måndag hade jag tid hos psykolog 9. Vaknade med en tung känsla o djup ledsenhet. Något i mig åt, duschade, tog på mig o gick dit utan att det ledsna ville.

Väl där fanns inte kraft att prata. Var för uppgiven o ledsen o orkade inte engagera mig o prata alls. Men hemma grät jag sedan hela dagen o tappade totalt o ville bara dö för allt kändes totalt omöjligt, jag var inte värd nått, var totalt misslyckad o ivägen o allt skulle vara bättre utan mig. När psykologen inte svarade kändes det som han sket i mig o när hand svarade att jag inte hade kontakt med det i mig som vill annat förnekade jag det o skrev att hela jag vill dö. Grät 11-23.

Idag gick jag upp, gick ut o gick, frostade av frysen, bad om ursäkt till psykologen o skrev att jag vet att han ställer upp jättemycket att jag var orättvis igår. Han svarade att han vill ju att den sida som kände så också ska få finnas o kommunicera. Att han inte tog illa upp utan vet om mina skiftningar o att jag uppfattar det som sanningar när jag tappar kontakt med allt annat. Men att han vet att jag är mer. Var på samtalsgrupp nu på kvällen. Berättade om bältningar o polishämtningar. Skakade i kroppen när jag gick därifrån.

 

 

Det är tufft o uppgivet o oroligt i hela kroppen framför tv:n

Varit på massage idag, men med mina spänningar är det ingen njutning.

Igår var min hund hos mig några timmar. Han lade sig på min arm o somnade o jag grät. Han är så viktig o har varit så viktig. Men nu börjar han bli ordentligt gamal o jag vet inte hur jag ska klara mig utan. Han är glädje, trygghet, värme, bus, ja så mycket positivt.

Hade psykolog igår o nu inte förrens på måndag. Är inte van att ha så långt mellan.

Så blev det läkarsamtal på måndagen kl 9.  Läkaren sa förra gången att hon skulle läsa på o diskutera med min psykolog ang diagnosättning. Men det hade hon inte gjort. Så blev bara ett samtal för att lära känna mig. Hon fick se den inbundna/tillbakadragna/misstänksamma som får kämpa för att prata. Sen växlade jag till social/utåt/öppen o då sa jag ”såg du skillnaden? Nu känner jag mig inte samma”. Då säger hon att det är normalt o att det kan vara så för alla.

Då växlade jag tillbaka blixtsnabbt o slöt mig. Jag blev direkt på min vakt att hon inte förstod o inte trodde mig.

Iaf sa psyklogen att det nog var bra att hon fick se den snabba skiftningen. Ny tid i maj då sjukskrivningen går ut. Inte så hoppfull på att hon vet mer då.

Träffade psykologen senare på eftermiddagen. Han hade pratat med läkaren som hade dåligt samvete o förstod att jag inte var sur.

I söndags kväll var jag o morsan o köpte gröna växter. Någon timma senare grät jag o ville inte leva.

I natt hade jag en panikångestattack fast jag trodde jag höll på att bli sjuk. Men efter ångestdämpande verkat så somnade jag o vaknade fortsatt frisk dock värk i kropp o öga.

Varit på samtalsgrupp nu ikväll o är kritisk o ältar vad jag sagt o inte sa. Borde sova. Psykolog klockan 11

 

 

 

Imorgon kl 9

Jag är rädd, gråter, spänd o har självhat. Min psykolog ska vara med. Han har sagt att om läkaren vill lägga in mig så har han starka argument emot.

Jag är lite paranoid att jag kan bli lurad. Vilket har hänt för många år sedan.

Jag vill inte bli tittad på , ifrågasatt eller bedömd. Utan att ha kontroll på mitt mående.

Jag tänkte först svara på dina frågor en och en, men tänker att jag kan svara på mycket av dem på samma gång. Den starka dissociation du upplever är ingenting som är lätt. Den ställer till det för dig (och hade gjort det för alla) på flera sätt. Den gör att det blir svårt att tänka, känna och hantera en massa saker i livet. Och inte bara när det är så starkt som nu utan annars också när du är i olika sidor. Dissociation är tillsammans med några andra diagnoser/problem något som kräver jättemycket för att komma vidare i. Ditt inre, din identitet har inte fått möjlighet att utvecklas som du behövt och det är inget man bara kan strunta i och leva som om ingenting hänt. Det du behöver för att komma någon annanstans är bla att utveckla/hitta saker i dig, känslor och tankar. Att komma till mig helt enkelt. Det är alltid ett svårt arbete att utvecklas i terapi men även där gör dissociation att det blir ännu svårare, många sidor i dig att kämpa med och försöka hitta vad som är sant och riktigt för dig. Det är inte konstigt. Inget av det du frågar om är konstigt. Att vilja bli kramad och tryggad är inte konstigt, det är friskt att känna så. Och modigt att våga känna så.

 

Jag hoppas att jag svarade på det mesta och att det hjälper dig att känna mindre självförakt. Jag menade det jag sade förut, jag vet att du kämpar. Och ingen del av mig tycker att du borde klara det bättre eller tror att du är misslyckad. Fortsätt kämpa och sköt om dig!

—

Efter en veckas kraftig dissociation o ännu ett samtal där jag var rätt borta o tårarna rann. Väl hemma kom självhatet o jag fick detta fina svar

…med ångest. Vaknade fem.

så fort jag tänker på att äta frukost o duscha ökar ångest o motståndet blir starkt. Tankar på att skada mig. Men försöker hålla tillbaka. Övertala mig om att inlagd är inte det jag vill. Fast delar av mig vill det. Var väldigt dissociativ igår o vandrade ut o in i dimman hela tiden. Bläddrade på telefonen men försvann iväg så fort det inte rörde sig. Orolig o ångestfylld på kvällen.

Fick reda på att mamma o pappa ska in till stan idag o det stressar mig att de ska möta mig eller komma hit o se mig såhär. Likaså att gå till psykologen för är rädd för hur han ska bedöma mig. Hur jag skulle reagera om jag inte fick gå därifrån.

 

…ur sängen

Vaknade halv fem. Sov knappt 4 timmar med sömntablett o vaknar med hög ångest. Rädd o gömmer mig under täcket. Nu är klockan snart 11 o när jag försöker få mig själv att gå o äta frukost gråter jag av uppgivenhet. Det är så starkt motstånd att lämna tryggheten i sängen.

Jag är rädd

Väldigt dissocierad. Känns som hela jag gett upp, stängt ner, inte orkar mer, inte vill mer. Smärtan är för stor att den inte går att vara i.

Var hos psykolog. Grät blandat med dissociation. Satt där 45 min längre. Han sa att hade det varit någon utan mina erfarenheter från slutenvård skulle han följt med mig till psykakuten för läkarbedömning. Han sa att han antog att jag inte ville o det var det enda jag var säker på. Då sa han att jag måste ge honom att jag tar hand om mig. Sen frågade han om jag ville ha skjuts hem. Jag skakade på huvudet. Han satte ny tid onsdag.

Gick hem kraftigt dissocierad. Stel i kroppen, skakande o ”borta”. Bäddade ner mig o kramade en kudde. Inte orkat kommunicera med någon. Inte ens psykologen via Mail vilket jag annars gör.

Hade en kaotisk helg med starka känslor som svängde snabbt. Ilska, gråt, självhat på några sekunder.

Just nu känns det som jag aldrig mer kommer känna att jag vill leva. Aldrig mer. Är rädd att inte klara detta. Har en läkartid på fredag bokad sedan länge o vill inte gå dit. Rädd för att bli bedömd.

Är väldigt ”borta” av dissociation. Just nu gråter jag inte. Men gråtit sen 11 då jag var hos psykologen. Är inte så med i huvudet. Men det han pratade om gjorde så ont att jag inte klarade av att stanna kvar i rummet. Grät hela tiden. Känner en massa självhat för att jag kom i kontakt med saker jag saknat o inte känner mig värd. Det gör så ont i mig att jag vrider mig av smärtan.

Psykologen gav mig tid imorgon. Men jag kan inte känna vad jag vill. Vill mest att han ska bestämma åt mig. Känner mig inte värd tiden. Känner att jag inte har någon o att han kan sluta närsomhelst. Jag betyder inte nått för någon. Allt vore bättre utan mig

Varit på samtalsgrupp. För övrigt mått rätt okej. Bär med mig helgens föreläsning o möte. Känslan att det finns fler än jag. Att man kan må skit o landa i nått bättre. Att känslor är fint o att alla inte är rädda för det.

Var på radiovågs massage. Mina muskler reagerar starkt på minsta beröring sa massören o sa att hon ville ta det försiktigt o inte använda ett instrument hon tänkt först.