Gråt

Lyssnade på ett sommarprat med Renne Mirro. Han pratade om tuffa stunder i sitt liv o att han hittat stöttning i familjen.

Det brast för mig o grät som tårarna aldrig skulle ta slut. Har aldrig känt att jag    haft den möjligheten att kunna vara ledsen o få något tillbaka. Har istället stängt det inom mig eller gråtit ut i någon hunds päls som liten.

Skrev till psykologen trots allt självhat i mig som inte tycker jag är värd hans tid. Självhatet växte ännu mer när jag gick emot det o bad om hjälp. Så kommer sidan som bara inte vill leva o inte tror att jag någonsin kommer få ett liv jag vill ha.

Blev lite arg på hans svar om framtiden mest för att jag inte kan se det han ser.