Kunde inte prata idag hos psykologen. Hade en massa tankar o känslor. Men ingen känsla av om de tillhörde mig. Bara grät av förvirring o oförmåga att inte veta vem jag är, vad jag vill, vad jag behöver.
Efteråt på toan med tårar sprutandes kändes det som den i spegeln var någon annan person.
Utan känsla skar jag mig hemma. Kände inget kring det. Bara grät i flera timmar. Visste inte vad jag skulle göra.
I kontakt med psykologen fick han mig att åka hem till föräldrarna. Fast jag inte ville leva mer. I ett försök att känna något annat/ för jag här stänger av det som gör ont.
Här väntade världens finaste hund. På tv:n stod Diggilo på. De pratade om att ingen kan ta ifrån en den man är o sjöng ” this is me”
Men jag vet ju inte ens om tankarna i mitt huvud är jag. Inte att den i spegeln är jag.
Vem är jag? 
Du inte ensam känna igen dig i spegeln o overklighetskänslor. Läs boken att hantera trauma o dissociation översatt av Anna Gerge. Det kommer bli annorlunda . Du läsa sidorna we did it eller på instagram dissocition så kan du se att finns flera. Ofta om man har död varit med hemskt under sin barndom för delarna är när splittrade sig när var liten för att stå ut. Du rätt att leva o du har överlevt tänk på det att över nu.
GillaGilla
Tack för din kommentar. Jo jag har läst boken o varit inne på We DID it. Önskar det fanns en fysisk mötesplats för oss.
GillaGilla