Jag har fått en diagnos

såg att jag inte skrivit

23 Maj satte läkaren diagnosen DID – dissociativ identitetsstörning

Skrev detta när jag kom hem till psykologen

Det väller upp saker i mig. Först log jag lite påväg ut. Sen kom det tårarn nu när jag går.
För den Tjejen som kämpat så många år o som sagt emot att diagnoser inte stämmer, som vägrat mediciner o ECT med förklaringen ”inget kommer lösa sig av det, allt kommmer vara likadant, ni kan inte lura mig att vilja leva” och de har berättat hur sjuk jag är, om vilka svårigheter jag har o som jag inte känt igen mig i. För alla gånger jag försökt få folk att lyssna o förstå. För hon som velat veta varför jag känner som jag gör. Varför livet är kaos. Som vågar lita på dig o som inte gav mig när det var tufft.
Det känns som en seger blandad med så mycket smärta.

Jag köpte tårta påväg hem. Grät när jag åt av glädje, stolthet o smärta o skuld. Det var svårt o skulden kom gentemot mina föräldrar att jag är svårt traumatiserad. Alla år av felbehandlingar, tvång o ytterligare trauman inom vården

Vill på sätt o vis skrika ”det är inte hos mig felet var från början”. Få berätta o få finnas.

Vilken kamp det är o vad svårt det är när nära är inblandade o så omedvetna om deras inblandning o hur jag egentligen har det o vad jag kämpar med. Det är det svåraste att förhålla mig till mamma o pappa o traumatiserings biten o deras brister o oförmågor o min längtan efter saker jag aldrig kommer få. Det gör såå obeskrivligt ont på djupet.

Matt få kämpa med saker hela tiden som andra ”lagt o gett mig” utan att jag haft möjlighet att skydda mig.

Det blir väldigt olika när jag skriver. Allt beror på mitt mående o vad jag är i.

Just nu är jag speedad o uttrycker mig lätt o snabbt med en inre stress