…att leva i det här.
Känns som jag bara är en passagerare som kastas hit o dit i kropp, huvud o känslor utan att kunna kliva av.
Sista timmarna har det växlat i mig från
kraftig ångest/inbunden/ledsen till pratig/forcerad till självhat/ilska, till prata med föräldrar utan kontakt med annat, till kraftig gråt o ångest o uppgivenhet o smärta o sorg
men har ingen JAG känsla i det. Det bara ÄR o skiftar som det vill o starka kraftfulla skillnader o snabbt på sekunder
Jag vill hoppa av o få vila o lugn. Jag gråter av att enda vägen att få det är att dö.
Känner mig som ett freak som inte kan styra mig själv.
Vaknade imorse med kraftig panikångest kl 02:00. Tog över en timma till jag vågade släcka o försöka sova. Vaknade med kraftig ångest o känsla av att kroppen ska kollapsa. Hjärtat slår fort, hårt o det gör ont o svider o känns som jag inte får luft. Har försökt med allt. Men det ger sig inte. Inte alls. Gick iaf på samtalsgrupp o resultatet blev dessa växlingar o att jag när jag kom hem fick be om hjälp av psykologen. Hatar mig själv för det även fast han säger att det är ok. Att jag får skriva.
Jag gråter av vanmakt o undrar varför jag ska behöva lida så.
Vill få lugn o vila
känns som allt blir sämre. Allt är kaos
Min ångest är så hög. Jag är så trött
Vem är jag? 
har du läst splittrande själar en antologi skriven många med did o utgiven av linnea regnlund.
vad har du för val ..dör gör man alltid…
Det är kämpa med did ..Jag vi hade otur att bli födda fel föräldrar..
Jag önskar få paus från en själv..de kommer bli annorlunda men tar ett tag stå ut.
livet är orättvist men det är vårt fel vi hade bara oturen..hamna där…
did kommer av sexuella övergrepp barndomen före 3 års ålder o igen att känna sig trygg till.
tar det kommer bli annorlunda kämpa på.
GillaGilla
Ja har boken
Tack för kommentaren
GillaGilla